Dubbla känslor

Att träffa vänner, umgås med släkten, ha middagsgäster, vinkväll med tjejerna, lek-date, fikaträff.... Det finns massor jag vill göra. Allt är så himla kul. Och sen har vi det där andra, mysa med barnen, krama på min man, plocka och fixa hemma, ta en promenad, handla, tvätta, stryka.... Det finns massa annat också som jag vill göra. Som också är himla kul och som jag mår bra av. Hur ska jag kunna välja? Jag slits mellan alla roliga val och önskar att dygnet hade fler timmar, veckan fler dagar och året fler månader. Men nu är det inte på det viset utan ansvaret för hur jag spenderar min tid ligger på mig. Det är jag som måste ta ansvar för de 24 timmar som vi alla har att förfoga över. Vissa saker måste göras och sen är det upp till mig hur jag förvaltar resterande tid. Det är en ynnest att ha ett så rikt liv att tiden inte räcker till, samtidigt som det kan kännas som en enorm stress och press emellanåt. Men jag ska försöka lyssna på mitt hjärta och min magkänsla när jag gör mina val. Det är trotts allt då som jag mår bäst och det är väl ändå det livet går ut på - att må så bra jag kan och ta vara på den tid jag har.

Grubblerier

ibland går jag runt med en känsla i kroppen som jag inte riktigt kan förklara. Det är en sorts oro och nedstämdhet som jag inte finner någon konkret orsak till. Är det det som kallas för dåliga dagar? Jag försöker verkligen lyfta mig själv och trycka bort känslan, men det går väldigt dåligt. Att inte veta vad min oro grundar sig i är otroligt frustrerande, för då är det i det närmaste omöjligt att göra något åt. Vad gör man när grubblerierna fyller ens väsen och snor runt alla tankar och känslor i ett enda stort virrvarr?! 

Jag har ännu inget annat svar än att vänta tills det släpper. Under tiden ska jag gå och krama på min fina familj!

Tankens kraft

På ett föredrag för några veckor sedan berättade föreläsaren om en enormt positiv och levnadsglad kille. När man frågade honom hur han alltid orkade vara så glad och omtänksam så blev svaret -"Jag väljer det."

Varje dag väljer alltså han att se livet genom glada och ljusa glasögon, att se motgångar som en möjlighet och att ha ett öppet sinne gentemot sina medmänniskor. Vilken kille! Jag beundrar honom enormt, för det där är inte enkelt. Det borde vara lika lätt att välja de positiva och omtänksamma glasögonen som de gnälliga och egoistiska, men det är inte riktigt så. Sedan denna föreläsning har jag varit extra uppmärksam på min egen inställning till livet när jag vaknar, och det är betydligt vanligare med de gråare glasögonen. 

Tankar som, vad trött jag är, uch vad mörkt det är, tvättkorgen är full igen, kommer av någon konstig anledning naturligare än de positiva tankarna. Men jag har också märkt att om jag samlar mig och aktivt väljer att se tillvaron positivt så går det ganska enkelt att ta av sig de gråa glasögonen. Jag känner mig gladare, mer harmonisk och mina möten med andra människor får ett annat djup och blir mycket mer berikande. Min ljusa känsla smittar även av sig på min omgivning vilket ger ännu mer positiv energi tillbaka till mig. Så om jag "bara" orkar göra det där aktiva valet på morgonen - att starta dagen med de ljusa glasögonen så blir min dag, och troligen många andras dag, enormt mycket bättre. 

Vem vet, övning kanske ger färdighet. Om jag kämpar på så kanske jag en dag vaknar med de ljusa glasögonen alldeles naturligt, helt utan aktiv tankekraft...

Stress

Vad är stress och hur påverkar det oss? Något jag har lärt mig är att det är otroligt individuellt. Jag är superbra på att ta stress om jag känner att jag har koll på situationen. Jag har enormt behov av struktur och ordning så vid brist på dessa stiger mitt blodtryck rejält. Dessutom är jag en känslomänniska. Jag känner allt väldigt mycket och intensivt, så det resulterar i en hel del stress. Stress kan verkligen göra en trasig och rubba balansen. Den glada, förstående mamman /frun förvandlas till ett monster som spottar och fräser. Dessutom påverkas hälsan rejält, magkatarr, sömnproblem, huvudvärk..... listan är lång! Det gäller att hitta nycklar för att hantera sin stress. I mitt fall innebär det planering, planering och ännu mer planering. Att hela tiden ligga steget före, det mår jag bra av. Men det är inte alltid så lätt... Jag är övertygad om att det blir svårt att finna harmoni mellan själen och kroppen om jag inte lyckas hantera min stress. Jag får ta ett steg i taget....

Oliver

Här följer en fantastisk dikt som jag fick sänd till mig av en fin vän. Mitt hjärta svämmar över. Fina älskade Oliver, mitt barn, min glädje, min stolthet, min sorg. Mamma älskar dig!

Mamma, min mamma
se vad jag kan
jag kan nu gå
och jag hoppar lite grand
för mina vingar de bär mig
... varthän jag än vill
Flyger dit där du är
och följer ditt liv
Fast du inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om dig
i universums stora sfär
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind
tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar
och fyller på vår brunn
vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får

ha mig intill dig
närhelst du än vill
ge mig all världens kramar,
vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden o ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta - det är min mamma!
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släckts i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar

Magkänslan

Magkänslan är fascinerade och väldigt pålitlig. Tyvärr är det inte alltid man man lyssnar på sin mage och det leder utan undantag till ånger. Tänkt att jag aldrig lär mig... Jag har ändå levt tillräckligt länge för att ha gjort detta misstag ett antal gånger och ändå gör jag det igen! Sorgligt att erkänna, men sant. Jag ska försöka lova mig själv att lite mer på min magkänsla, även om andra sinnen vill ta över ibland. Det vinner jag på i längden. Annars tror jag det är svårt att få harmoni i själen. Jag är nämligen övertygad om att en del av själen finns just i magen. 

Drömmar

Drömmar kan verkligen få mig att fundera. En del drömmar får mig att fundera om min mentala hälsa verkligen är ok. De kan vara riktigt sjuka och läskiga saker. Andra drömmar gör mig ledsen och fundersam kring hur jag uppfattas av andra och av mig själv. Jag kan behandla mig själv riktigt illa i drömmarna. Jag blir sviken och hånad av dom som älskar mig mest, varför? Jag antar att det är min rädsla som kanaliseras ut i drömmen, men ibland känns det så läskigt verkligt att tankarna jobbar vidare i vaket tillstånd. Tankar som undrar om det ändå inte finns ett uns av sanning i den där drömmen? Den intellektuella jag svarar givetvis nej - jag kommer aldrig glömma mina barn på stan! Den känslomässiga och grubblande jag svarar med viss tvekan - men det finns ju där inom mig om jag kan drömma det... 

Inget att slösa energi på tänker ni säkert och jag kan inte annat än hålla med. Men som vanligt är det inte så enkelt, har jag börjat grubbla så... Min utmaning får bli att låta den intellektuella delen ta större plats!

Förändring

De senare inläggen har handlat mycket om att säga nej, att tiden inte räcker till och om hur jag slits mellan olika roller. En anledning till att bloggen legat nere så länge är att jag inte mått bra. I somras blev det för mycket och kroppen sa ifrån. Jag stod på stan i Göteborg och plötsligt rann kraften ur mig, jag bokstavligt kände hur jag blev blek, benen blev till gelé och världen snurrade. Kallsvetten rann och paniken pockade på. Hur skulle jag ta mig från Göteborgs innerstad till hotellrummet?!?! Kan jag lyfta fötterna eller faller jag ihop om jag rör mig?
Jag lyckades ta mig till hotellrummet, minns knappt hur detta gick till, tog mediciner mot magkatarr och kröp ner i sängen.
Efter denna händelse var jag dålig i nästan 3 veckor med kraftlöshet som kom och gick, rejäl magkatarr och allmänt hängig och nere.
Detta tydliggjorde det jag redan visste, jag måste dra i bromsen. Jag pressar mig för hårt. Även om det mesta är roligt så är det dags att göra något!
Sommaren gick och mot slutet av sommaren var jag på en föreläsning som öppnade mina ögon på riktigt. Ibland får man höra exakt rätt saker vid exakt rätt tidpunkt i livet och det här var ett sånt tillfälle. Efter, eller snarare mitt under, föreläsningen visste jag vad jag behövde göra. Jag måste säga nej till några av mina uppdrag. Jag måste ta ansvar för mitt liv och min hälsa i första hand!
Så nu blåser förändringens vindar, jag har meddelat min uppsägning som styrelseordförande och kommer kliva av styrelseuppdraget under hösten. Skolrådet har numera en tom plats och vickariepassen på Friskis och Svettis är begränsade till max ett per vecka. Besluten var svåra att ta, särskilt avhoppet från styrelsen, men absolut nödvändiga. Bara av att beslutet är taget gör att trycket i bröstet har minskat något.
Resan mot att finna harmoni fortsätter.

Tillbaka!

Efter ett lååångt uppehåll är jag nu tillbaka. Med tanke på hur många tankar, känslor, frågor, upplevelser mm som jag har inom mig sen senast jag skrev bör inläggen komma betydligt tätare ett tag framöver.

Uppehållet har dock fått mig och inse att jag mår ganska bra av att skriva ner vad som snurrar i huvudet. Att sätta ord på sina känslor och tankar gör gott för själen även om det ibland kan kännas jobbigt att se allt svart på vitt. Grubblerierna minskar och tankarna blir lite klarare när det skrivs ner och eftersom detta är hela syftet med min blogg - att försöka skapa harmoni i kropp och själ, så är det hög tid att ta upp skrivandet igen!

Ordförråd

Är grymt imponerad av bloggare, författare och andra som kan uttrycka sig snyggt i ord. Önskar så jag hade samma förmåga att fånga läsaren med intressanta texter, roa läsaren med fyndiga formuleringar eller få läsaren att tänka i nya banor med tydliga liknelser och argument. 

Att ha förmånen och kunna skriva är något jag avundas! Men vem vet - övning kanske ger färdighet...

Då var jag där igen, nej nej nej

Ibland är det riktigt svårt att finna harmoni. Å ena sidan finns det massor man vill göra vilket resulterar i att ordet nej används alldeles för sällan. Å andra sidan känner man nästan hur kropp o själ sakta bryts ner av för tung börda, både mentalt och praktiskt. Att det ska vara så svårt med balans. Jag får nog ta mig en rejäl funderare på hur jag vill leva mitt liv och vad som ger mig mest glädje och energi. Sen är det helt enkelt dags att börja använda ordet nej mer frekvent. Det känns inte rimligt att gå från krämpa till krämpa på grund av överambition. Dags att ta tag i situationen - känns som jag sagt det förr :-S

Blödig?

Jag har alltid varit lättrörd, men med barnen och åldern börjar det nästan bli larvigt. Jag gråter åt allt, eller nästan allt. Det kan vara en tramsig såpa, en reklamfilm, en bild, en textrad... Jag kan sitta och "zappa" runt på tv, kommer in mitt i ett program och blir rörd direkt. Får väl se det som positivt att jag har nära till mina känslor, men ibland känns det lite patetiskt..

Oj vad tiden går

Minuter, timmar, dagar och veckor fullkomligt rusar fram. Vissa dagar är nästan varje sekund bokad. Ibland känns det tungt med många krav från olika håll, men för det mesta har jag väldigt roligt. Tröttheten kan slå till med full kraft emellanåt, men jag tycker nog ändå att det är värt det. Jag har en del uppdrag; ordföranderollen, jympaledaren, arbetskamraten, mamman, frun, väninnan och alla dessa uppdrag kräver sin tid. Detta gör att ibland räcker tiden inte till, men för det mesta får jag ihop det även om det är på sekunden. Varför utsätter jag mig för detta kan man undra? Svaret är enkelt - för att det är kul! Jag har riktigt roligt i alla mina roller och jag lär mig massor hela tiden. Det är enormt utvecklande för mig som person och det gör att jag inte känner mig redo att säga ifrån något uppdrag, inte än i alla fall. Jag väljer att känna mig privilegierad - att trivas så bra med livet att jag vill ha fler timmar per dygn. Det är inte alla förunnat. Lyckliga jag!

Släkten är...

.... värst? bäst? konstigast? Så här i påsktider går dagarna mycket åt till att umgås med släkt och vänner. Det är trevligt men kan också bli lite jobbigt. Jag är lite av en ensamvarg, har alltid varit. Att umgås i stora grupper eller att alltid ha sällskap är inte riktigt min grej. Det betyder inte att jag tycker illa om min släkt och mina vänner, det är bara sån jag är. Nu under påskhelgen när vi träffat våra släkter har jag fascinerats av hur otroligt olika vi är, både släkterna som helhet men även vi individer inom resp släkt. Att man kan bli så olika när föräldrar och uppväxt är detsamma... Att jag kan älska en man över allt annat medan hans bror retar mig galen. Intressant tycker jag. Och tänk att jag och min man kan passa så fantastiskt bra ihop på alla plan trots att vi kommer från två helt olika typer av familjer /släkter. När det gäller vår bakgrund finns det i stort sett inget som förenar oss, men ändå fungerar vi nästan magiskt bra tillsammans. Mycket fascinerande! 

Ont

En liten skada kan vara otroligt smärtsam. Att skära sig på ett papper tillexempel, löjligt smärtsamt. Här om dag slog jag min tå i ett bordsben. Jösses vad ont det gjorde och sen dess har denna lilla tå värkt. Känns fånigt att en liten tå påverkar mig så mycket, jag har inte brutit ett ben eller krossat ett bäcken - jag har slagit i en tå... Ja, ja, ont gör det så just nu är jag bästa kompis med Alvedon.

Bättre förr?

Jag kan bara konstatera att jag är glad att jag valt hemmfru yrket på 2000-talet och inte 1950-talet. Lägg sedan till världens bästa man så framstår detta urklipp som... ja, vadå - jag saknar ord. Men som underhållning är det lite kul.

Rörd

Våruppvisning med Uppsalaflickorna. Varje år är det samma sak - får bita mig i läppen för att inte börja grina när 3-4 åringarna kommer in för att visa sin lilla dans. Dom är helt underbara. För 7 år sedan var min egen dotter i den åldersgruppen och när speakern sa "och så är det dags för våra minsta deltagare.." öppnades floden och jag hade svårt att se genom mina tårfyllda ögen. Fina, härliga, underbara barn!

Nu 7 år senare spricker nästan hjärtat av stolthet när jag ser min lilla tjej som jular, står på händer och rulla ner i kullerbytta, flyger över plinten... Hela tiden med rak rygg och stort leende som glittrar mot publiken. Det kanske inte alltid är så kul och sjussa till gymnastiken eller sitta o vänta i omklädningsrummet - men dagar som dessa gör allt värt det. Kärlek!

Utveckling

Att leda startpass är livsglädje! Stämningen är underbar, men det som gör mig rörd varje termin är att se utvecklingen i gruppen. Gruppen går från lite vilsen och försiktig till stark, stabil och järnkoll på bara ett par månader. Det är helt fantastisk att få uppleva denna utveckling. Så här i terminens andra halva är jag omgiven av rakryggade, starka pensionärer som strålar av glädje och stolthet. Känslan det ger mig i själen är obeskrivbar. Det är en gåva att få leda startpass - en gåva full av livskvalité!

Nej

Nej, tyvärr jag hinner inte. Nej, jag kan inte. Nej, ledsen med det funkar inte. Nej, jag har ingen möjlighet. Nej, ledsen men jag behöver vila. Nej, tyvärr jag är upptagen. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej....

Bara övar lite...

Ta hand om mig

Det är väldigt svårt att ta det lugnt när man har roligt. Den senaste tiden har det blivit mycket av det mesta vilket resulterat i mycket träning, farande hit och dit, lite sömn och mycket fix... Jag har roligt men börjar bli rejält trött. Det är väldigt svårt att sakta in när man har roligt men nu är det nog dags att dra i bromsen. Jag ska försöka dra ner på allt under den närmaste veckan och ta hand om mig och min familj. Behandla mig som den diamant jag förtjänar för jag är Good Enough - även om jag drar ner på takten lite. 

Negativ

Ibland undrar jag vad som gör att mycket  som rapporteras och skrivs i media är negativt. Det finns mycket som är dåligt och kan förbättras, och viljan att förändra är en drivkraft, men ändå. Ibland känns det som det blir lite mycket av det tråkiga. Även kommentarer på artiklar, blogginlägg o liknande är ofta negativa. Vad är det som gör att det är så svårt att se saker från den ljusa sidan? Känns trist om det speglar samhället i stort. Jag hoppas det inte är så utan att det bara är min känsla.

Föräldrarskap

Ibland känns föräldraskap som en svår ekvation att lösa. Jag önskar mina barn allt gott. Jag vill ge dom en trygg, glad och kärleksfull uppväxt. Jag vill hjälpa dom att bli ansvarsfulla, empatiska, harmoniska vuxna. Men herregud vad det är svårt ibland! Vissa dagar så känns allt jag gör fel, som om inget av det jag försökt lära dom fastnat. Då känns föräldraskapet oöverstigligt svårt. Jag gör mitt bästa och försöker ge från mitt innersta men ibland når jag inte fram. Barnen låser sig, jag låser mig och så står vi där och stampar utan att komma någonstans. Jag avskyr känslan av maktlöshet som infinner sig vid dessa tillfällen. Jag vet vad jag har för mål men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit. Frustrationen gör mig otrevlig och bångstyrig vilket knappast hjälper.... 

Jag får väl försöka acceptera att föräldraskapet är svårt och att ibland lyckas jag helt enkelt inte lösa ekvationen. Får bli mattesnille i nästa liv...

Pengar

Ja, vad ska man säga - pengar är ett kontroversiellt ämne. Men jag ska säga som det är - jag tycker om pengar och skulle gärna ha mer. Jag tycker om att njuta av livets goda och det kostar... Pengar är inte allt brukar man säga, och det håller jag med om - helt o fullt. Under dom år jag varit hemma med våra barn har det handlat om helt andra saker än att tjäna stora pengar. Men nu när barnen är i skolan på förmiddagarna och jag har börjat jobba lite så märks det i kassan, vilket känns kul. Det gör att vi kan unna oss lite extra och det känns superhärligt! Men jag skulle aldrig sälja mig och min övertygelse för pengar. Barnen går först och det kan inga pengar i världen få mig att ändra på. Men visst är det kul med pengar!!

Good Enough

Jag duger. Jag gör mitt bästa och det räcker. Alla kan inte tycka att jag är bra. Jag ska tro på mig själv.

Varför är det såååå svårt att känna dom här sakerna. Det är så gigantiskt mycket lättare att dra motsatta slutsatser. Jag kunde gjort det lite bättre. De flesta tycker inte jag räcker till. Jag försöker inte tillräckligt.

Det är en egenskap jag verkligen skulle vilja jobba med hos mig själv, att inte vara så elak mot mig själv.

Om det tillexempel är mycket folk på mitt jympapass så tänker jag, "oj undrar hur det kommer sig? Gäller och njuta den här gången för det måste vara en tillfällighet att alla kom idag." Är det lite folk på passet så tänker jag, "jag är inte bättre än så här. Dom andra ledarna är mycket bättre, det vet jag ju så dom går såklart hellre på deras pass än mitt." 

Det är ett ganska ocharmigt sätt att vara på. Jag skulle så gärna vilja ha större tro på mig själv och det jag gör. Jag vet att jag gör mitt bästa i de allra flesta fall. Om jag vet det varför kan jag inte känna det? Verkar som det fattas någon koppling mellan hjärta och hjärna. För att påminna mig själv har jag tatuerat mig med orden "Good Enough". Kan tyckas kaxigt men för mig står det för precis det motsatta - att jag glömmer mitt eget värde och behöver påminnas om det. Dessutom står texten i nacken vilket jag ser som en symbol för att orden även gäller dig som läser texten. Den är riktad åt oss alla!

Familj

Barnen är glada, de dansar, sjunger och skrattar. De visar varandra ömhet, tacksamhet och uppskattning. Tänk vilken tur jag har, som fått dessa helt underbara barn. Jag känner en enorm ödmjukhet över att jag fått den fantastiska gåvan att ta hand om, älska och fostra dessa små juveler. Dom förgyller mitt liv och jag kan inte fatta att jag, tillsammans med den man jag älskar mest av allt, skapat dessa under. Min familj är den största gåvan och när vi är tillsammans känner jag mig hel. Mitt liv får mening och jag är lycklig.

Träning

Jag älskar att träna! Jag mår så vansinnigt bra av att jobba med kroppen. Endorfinerna sprutar och jag känner mig nästan hög. Underbar känsla! Det är en boost för självförtroendet när man känner sig stark, när man orkar liiite mer än förra gången. Träning is da shit - ville bara säga det ;-)

Värdefull

Att känna sig värdefull är en viktig och skön känsla. Det kan gälla på arbetet, i familjen, bland vänner och inte minst för dig själv. Att jag själv känner mitt värde och att jag har en tillhörighet, en mening, är otroligt viktigt. Att utföra ett uppgift utan att känna dess betydelse, för andra eller mig själv, är nedbrytande och uttröttande. Att utföra samma uppgift med känslan av att det har betydelse för andra eller /och mig själv är inspirerande och energigivande. Det är alltså otroligt viktigt att känna sig som en del i ett sammanhang. Att du som person och det du gör har betydelse gör hela skillnaden.

God Morgon

Jag har alltid varit sk morgonmänniska. Alltid blivit trött tidigt på kvällen men vaknat tidigt på morgonen.  Har lätt att få saker gjorda på morgonen och förmiddagen medan det mesta känns oöverstigligt på kvällen. Innan jag fick barn gick jag ofta en promenad på morgonen före jobbet. Sen barnen kom har tröttheten tagit över och sömnen har vunnit över promenaden. Saknar det ibland och funderar på att ta upp den vanan igen nu när barnen blivit äldre. Det är så ljuvligt att promenera i stillheten medan världen sakta vaknar. Luften känns klarare på morgonen och jag känner som en sorts förväntan över vad livet ska erbjuda. På morgonen känns det som möjligheterna är oändliga och det är upp till mig hur jag förvaltar den gåvan. Jag önskar jag kunde hålla kvar morgonkänslan hela dagen, men den försvinner när familjen och resten av världen vaknar. Den där alldeles speciella känslan lever bara i tystnaden och ensamheten. Så de dagar jag vaknar först och kan kliva upp för att njuta av morgonmagin är ljuvliga.

God morgon världen, här kommer jag.....

Vårkänslor

Solen skiner, snön smälter, glada barn som gärna är ute och leker. Underbara vårtecken! Jag längtar enormt efter våren och ser fram emot ljuset och värmen. Jag uppskattar verkligen årstiderna. Jag gillar sommarens sol och värme, fascineras över höstens sprakande färger, känner lugnet och tystnaden när snön ligger som ett glittrande täcke, njuter av sprittande vårkänslor när det nästan känns om att födas på nytt - varje år.  Det gör att livet känns. Härligt!

Tacksamhet

Jag har förlorat mycket,  jag har förlorat min son.... Men jag har också fått mycket och hur tung, smärtsam och förlamande sorgen än är så känner jag även tacksamhet. Jag har en fantastisk man och två helt underbara, friska, levande barn! Listan över allt bra i mitt liv kan göras lång och jag är så otroligt glad över att jag kan känna tacksamhet och glädje igen. Inte bara på ytan utan ända in i själen. Det trodde jag inte för några år sen. Efter att min son dog trodde jag aldrig jag skulle kunna känna glädje igen. Jag kunde känna glädje för stunden men förmågan att känna mig uppfylld av tacksamhet, värme och glädje över allt gott i mitt liv trodde jag dog med min älskade son.... Men nu, snart 12 år senare kan jag säga att jag hittat min inre glädje och tacksamhet igen. Jag känner tacksamhet och glädje över min son som dog och allt han givit mig och lärt mig. Jag känner glädje och tacksamhet över de två barn vars ansikten spricker upp i de finaste, ärligaste leenden när de ser mig. Jag känner tacksamhet och glädje när jag möter min mans blick och känner, ända in i mitt innersta, att han älskar mig - och jag honom. Sorgen finns där men nu går den hand i hand med tacksamheten och glädjen! Äntligen...

Fräääs

Ibland känner jag mig som en arg katt. Vresig, vass och bitsk. Ingen kul känsla. Dom som får se mest av denna vresiga sida är dom jag älskar mest - mina barn. Varför gör jag så?!?!?! Blir så obeskrivligt besviken på mig själv när jag ryar, fräser och är bitsk i tonen, ändå gör jag det. Kopplat till detta gräsliga beteende är min otålighet. Jag har verkligen ett uselt tålamod, både mot mig själv och andra. Ännu en riktigt tråkig egenskap. Önskar det fanns någon mirakelkur som förvandlar en otålig o vresig mamma till en gladare, lugnar och mer harmonisk person. Om jag ska försöka analysera mig själv, inte jättesmart - jag vet, men om jag skulle göra det ändå, så kan jag konstatera några saker. Det ena är att de dagar jag inte sett röken av någon arg och vresig katt är de dagar jag känner balans. När jag känner att barnen fått sin tid, maken sin och jag min, då spinner jag och mjauar mjukt o fint. Det andra är att om jag ser till att planera min tid med goda marginaler så att inte stress uppstår, gärna i vääääldigt god tid med tydliga listor så finns det mer tålamod och ingen arg katt. Låter ju enkelt det där - varför gör jag inte bara det då? Ja, det är betydligt svårare än det låter. Det kräver mycket jobb, engagemang och planering vilket inte alltid är lätt att få till. Så det är till att fortsätta kämpa och känna tacksamhet de dagar jag lyckas få till balans, harmoni och god planering. 

Hemmafru

Såg en debatt på tv häromkvällen gällande hemmafruar. Hemmafru-sidan skötte sig utmärkt och lyfte fram bra argument i frågan. Motståndarna sa att kvinnor som arbetar heltid mår bättre och är lyckligare?!?! Helt obegriplig generalisering. Hemmafruarna lyfte bland annat fram valfriheten. De ansåg att varje kvinna är kapabel att själv välja huruvida hon vill vara hemma medan barnen är små eller inte. Jag tycker det är helt otroligt att inte hemmafru yrket har högre status. Varför är det helt ok att arbeta på en förskola och ta hand om andras barn men inte att stanna hemma och ta hand om sina egna barn? Helt obegripligt. En karl i "motståndar-sidan" hävdade att hemmafruarna gör så att föräldrarollen blir ojämlik och att papporna får kliva tillbaka och bli sk söndagspappor. Hur är det möjligt? Att en mamma som är hemma om dagarna och tar hand om barnen och hemmet hindrar pappan att umgås med sina barn? På vilket sätt skulle två heltidsarbetande föräldrar frigöra mer pappa-barn-tid? I vår familj är det precis tvärtom. När pappa kommer hem från arbetet är allt hemarbete avklarat, alla läxor är gjorda och vi har ren familjetid tillsammans utan måsten. 

Jag och min man är helt övertygade om att jag har varit hemma med barnen i snart 12 år har bara varit bra, för alla, både barnen och oss vuxna. Det har skapat en harmoni i vår familj, barnen har fått en lugn, trygg och stabil uppväxt med massor av kärlek och bekräftelse. Vi vuxna har sluppit massor av vardagsstress och har därmed kunnat fokusera på barnen och vår relation till varandra. Jag kan inte förstå varför det endast räknas som jämlikhet om mannen diskar och kvinnan meckar bil. Varför kan inte var och en göra det som han eller hon är bäst på? En familj innebär massor av jobb, vem som gör vilket jobb spelar väl ändå ingen roll utan huvudsaken är att alla känner en rättvis fördelning av arbetet. Om min man har jobbat hela dagen på sitt arbete är det varken mer eller mindre värt än mitt arbete med hem och familj här hemma. Ingen av oss tycker det är någon skillnad.

Det som också irriterar mig är att man inte får välja att vara hemmafru utan att klassas som lat eller underlägsen sin man. Vi har ett kärleksfullt och jämlikt äktenskap där min man får mig att känna mig extremt värdefull för honom och våra barn. Att vara hemma och ta hand om hem och familj är mitt drömyrke, alla vill inte bli läkare, ekonomer, florister eller annat. Alla är olika och det borde samhället respektera. 

Förskolorna får varja år över 100 000:- per barn, vi hemmafruar får ingenting. Märkligt. Jag anser mig inte har rätt till hela summan, men några kronor tycker jag att vi förtjänar för det arbete vi gör. Jag är helt övertygad om att vi som stannar hemma och tar hand om våra barn gör en stor samhällsinsats. 

Jag är en stolt och glad hemmafru eller hemmamamma som jag föredrar att säga. Mina barn är trygga, glada, harmoniska och kloka individer. De delar med sig av sina innersta tankar och känslor, vi hjälps åt att lösa problem och funderingar vilket gör att vi har en djup och nära relation till varandra. Det är med enorm värme och stolthet jag ser på mina barn idag och vet att jag varit en stor del i att forma de människor dom är idag! 

Kalender

Vad vore jag utan min kalender? Antagligen väldigt ofta på fel plats vid rätt tid, eller varför inte på rätt plats på fel tid. Med flera liv än sitt eget att hålla reda på skulle jag aldrig klara mig utan en kalender i allmänhet men iCal i synnerhet. Jag har fått ett annat lugn i kroppen sen jag ordnade mitt liv i iCal med synkning mellan dator och telefon. Med en färg för olika kalendrar, min, barnens, mannens, jobbet... så blir allt väldigt strukturerat och ordnat. Helt i min smak! Om livet känns rörigt och stressigt, varför inte ta hjälp av det som finns?! Jag försöker ju ordna upp mitt liv, både emotionellt och annars och detta är verkligen ett steg i rätt riktning.

Champagne på Grand

Något som får mig att må riktigt bra är att njuta av lyx och kvalité. I helgen fick jag njuta av champagne på Grand hotel, fantastisk show på Berns, drinkar på Lydmar och övernattning på hotell. Det är en sådan total kontrast från mitt vardagsliv, som jag älskar, men att få kliva in i lyx-bubblan ett dygn är helt obetalbar upplevelse. Jag känner hur hela kroppen slappnar av, jag njuter med alla sinnen och det ger mig en total återhämtning.  

Ibland kan jag önska att jag var rik och kunna njuta av detta lite mer, men samtidigt - skulle jag känna samma njutning och avkoppling av lyxlivet då? Troligen inte. Efter ett sådant här dygn känner jag en enorm tacksamhet över mitt liv. Jag har ett underbart äktenskap med en man jag älskar gränslöst. Fantastiska barn som jag har ynnesten att få vara hemma med. Ett boende som jag trivs med och skänker mig harmoni och glädje. Ovanpå detta har jag dessutom möjlighet att någon gång då och då njuta av ett dygn i lyx och flärd. Jag har verkligen ett helt fantastiskt liv som innehåller massor att vara tacksam för!

Harmonisk omgivning

Något som jag tycker är riktigt kul är att rensa, plocka i ordning, möblera och fixa. Det är renande på något vis, att skapa ordning och struktur omkring mig. Idag är det styrelse-expeditionen som ska få sig en genomgång. Nytt golv lades igår och nya möbler kommer idag, så nu ska jag gå ner och rensa, plocka och möblera i ordning. Ska bli så kul! 

Även här hemma har jag gjort en insatts i veckan. Vitrinskåp, stora skänken och alla köksskåp har fått en genomgång, rensning och uppstrukturering. Aaahh, känns fantastiskt!

För mig är detta ett fantastiskt sätt att nå harmoni, om än bara för en stund ;-)

Upp & ner

Jag kan fascineras över hur mitt humör och sinnesstämning kan svänga under en dag. Jag kan vara allt från nöjd, tillfreds och glad till att bara en stund senare känna mig ledsen och deppig. Det behöver inte hända något. Det kan till och med vara samma saker/tankar som framkallar dessa totalt olika känslor. Sådana dagar undrar jag hur min hjärna fungerar. Det som ena stunden känns som en bra lösning, ett spännande projekt eller som något att vara enormt tacksam för kan i nästa framstå som ett orosmoment som bara irriterar mig och gör mig ledsen. 

Tänk om jag kunde lära mig förmågan att hålla fast vi dom positiva känslorna och tankarna. Att stanna i tanken när det känns bra och inte grubbla vidare. Det är som om känslorna och tankarna åker bergodalbana inom mig och jag försöker hänga med. Ibland är livet en hissnande resa.

Kroppen

Ibland påminns jag om att kropp och själ hänger ihop. En pigg, glad, balanserad och harmonisk själ blir inte sjuk eller skadad. Det är min absoluta övertygelse. I mitt fall har jag gått en längre tid med obalans i livet. Jag har känt mig jagad, orolig, trött, och med min fenomenala förmåga att grubbla så.... ja, ni fattar.

Allt detta ledde till att jag för ett par veckor sedan fick ont i ryggen, vilket jag får ibland, men med några års mellanrum blir det riktigt illa. När jag frågade naprapaten varför det blev så och hur jag kan undvika att det händer igen får jag till svar - hur mår du annars? Är det mycket omkring dig, har det hänt något speciellt? Han tydliggjorde det jag egentligen redan visste, smärtan i ryggen var kroppens sätt att tvinga mig ta tag i min situation. Det kändes faktiskt ganska skönt att inte längre kunna skjuta upp det jobbiga, att tvingas se över mitt liv och faktiskt ta tag i det som behöver förändras. 

Naprapaten hade ett uttryck som passar så bra på mig: "Du har för mycket eld inom dig, du behöver tillsätta mer vatten." Jag är full av känslor som snurrar runt, runt och analyseras från alla tänkbara och otänkbara vinklar. Jag är väldigt mycket av allting, jag blir väldigt glad, otroligt ledsen, galet arg, hysteriskt orolig osv. Om jag ska orka leva med denna känslostorm inom mig måste jag hitta något som balanserar upp, tillföra mer vatten. Hur gör man det? Ingen aning, men att skriva är för mig ett första försök. Ett försök till ventil, till att skapa lite ordning på mitt inre kaos för att kanske på så vis få mer struktur på grubblerierna och därmed bli mer realistisk i mitt kännande och tänkande. 

Ryggen hann precis bli på bättringsvägen när jag blir förkyld. Jag är sällan sjuk, det var 2-3 år sedan sist, så jag är helt övertygad om att jag helt enkelt gått riktigt, riktigt för långt den här gången. Ryggen och förkylningen är tydliga tecken på att kroppen (läs själen) inte orkar mer. Jag måste dels göra fysiska förändringar i mitt liv och dels psykiska förändringar i hur jag hanterar situationer. Så nu, när jag ändå inte kan göra så mycket annat än ta det lugnt, ska jag sätta mig och på allvar ta tag i att vända mitt liv mot harmoni och balans. 

Kropp och själ hör hop, nu börjar vägen mot att få dom i harmoni....

Kärlek

Känner mig uppfylld av kärlek och saknad. Kärlek till mina barn som fyller mitt liv med glädje, oro, upptäckarlusta, värme, stolthet.... ja, listan kan göras hur lång som helst. Saknad, och kärlek, efter min lilla son som inte fick stanna hos oss. Över 11 år har gått sen jag höll dig i mina armar och ändå känns du ibland så nära...
Idag känner jag även saknad efter min älskade som varit bortrest. Också saknaden efter min vän som bor i annat land känns just nu stor. Vissa dagar är jag totalt uppfylld av känslor, stora, starka känslor. Det kan vara både skönt och jobbigt. Kärleken till mina barn är helt fantastisk men så stark att den ibland blir smärtsam, men skönt smärtsam på något vis. Sorgen efter mitt barn kväver mig nästan vissa dagar. Jag upplever det som att jag känner livet i mig när känslorna intar varje väsen av mitt inre. Och det är härligt - att känna livet inte bara leva det, även om det nästan tar andan ur mig ibland.

Missförstådd

Ni är säkert flera med mig som ibland känner er rejält missförstådda. Jag försöker göra någonting bra, inte bara för mig själv utan för flera i min omgivning, och tillbaka kommer gliringar och försvarstal som tydligt visar att de totalt missförstått mina intentioner. Att försvara sig i det läget är väldigt svårt och leder ofta bara till bråk. Sådana gånger känner jag mig ledsen, lite uppgiven och frustrerad samtidigt. Varför kan dom inte se att jag bara vill väl? Jag försöker ju få till någonting bra här och så ser dom det från helt fel håll?
Jag tycker det är otroligt svårt att gå vidare efter en sån incident. Personerna är ju arga och upprörda på mig av helt fel anledning och det gör ont. Det är lite fascinerande att jag har så svårt att släppa när jag blivit missförstådd. Jag har inga problem med att säga min mening och jag står väldigt tydlig i mina åsikter och värderingar. Om någon inte tycker lika är inget problem, inte heller om någon blir arg på vad jag sagt eller gjort - så länge dom inte missförstått mina intentioner. Men Jjag har så makalöst svårt att acceptera när jag blir missuppfattad. Det kan älta och vältras inom mig huuuur länge som helst. För som sagt, oftast är det hopplöst att i efterhand försöka förklara vad jag faktiskt menade. Det leder oftast till fler missförstånd och djupare hål att försöka ta sig upp ur.
Man kan ju inte vara uppskattad av alla men jag vill gärna inte bli illa omtyckt av fel anledning.

Tacksam

Jag inser när jag läser mina tidigare inlägg att jag kan uppfattas som en väldigt deppig person full av problem. Så är det inte! Däremot saknar jag balans och harmoni. Det är mycket som är bra i mitt liv, jag känner enorm tacksamhet för min man, mina barn, min tillvaro i stort. Just därför kan det kännas extra frustrerande att inte känna sig tillfreds - allt är ju så bra varför känns inte det i hela mitt väsen?! 

Jag har med åren lärt mig att den enda som kan ta ansvar för mitt liv är jag själv. Jag kan inte styra allt som sker men jag kan styra hur jag hanterar det jag ställs inför. Jag måste ta ansvar för mig själv och mitt liv. Den här bloggen är ett steg i den riktningen, ett verktyg i min strävan mot inre frid, balans och harmoni. Om jag hittar ett sätt att avlasta mitt inre från alla funderingar och grubblerier kanske jag kan få plats för mer positiva, energigivande tankar och känslor. Att skriva ner det som snurrar i mitt inre kanske kan hjälpa mig att få struktur och ordning på alla funderingar som far omkring. Att få en överblick på mitt inre kaos. 

Mat för själen

Inte bara vad jag tänker påverkar hur jag mår utan även vad jag äter. Däremot är beteendet detsamma, jag äter sånt jag inte mår bra fast jag vet att jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt efteråt. Återigen måste jag ställa mig själv frågan - varför gör jag så?! Först är jag elak mot mig själv i tanken och sen trycker jag i mig mat och godsaker som jag inte mår bra av. Eller är det tvärt om?! Hmmm. Det måste bli ett slut på detta. Jag har ju möjligheten att må bättre bara jag tar tag i det. Ok, jag erkänner, tankens kraft är sjukt svår att styra men mina handlingar är, inte lätt, men lättare att kontrollera. Så nu får det vara nog! 

Om jag tar hand om min kropp så kanske det blir lite lättare att även ta hand om själen. Kropp och själ hänger ju ihop, mer än man tror, alltså borde en kost som jag mår bra av även återspeglas i mitt mentala välbefinnande. 

Så får det bli - nu kära lilla kropp ska jag ta hand om dig!

En djävul på ena axeln

Jag är ofta väldigt dålig på att vara snäll mot mig själv. Jag är fenomenal på att klanka på mig själv, påvisa mig själv mina brister, påminna mig själv om när jag gjort bort mig eller på annat sätt handlat fel. Vad är det som gör att jag är enormt mer förlåtande mot andra än mig själv?! Resultatet blir att jag går omkring och ältar - varför gjorde jag så? Hur kunde jag vara så dum? Jösses vilken dålig karaktär jag har! Tänk om jag ändå kunde... osv. Allt detta vältrande i mina brister och fel leder ju bara till ångest och självförakt. Varför gör jag så mot mig själv? Samtidigt tycker jag att jag gör så gott jag kan, att jag förtjänar bättre behandling än den jag ger mig själv,  ändå fortsätter jag. Konstigt. 

Trotts att jag mååånga gånger sagt till mig själv - släpp det! - Dom har glömt det där nu och den ända som fortfarande grubblar är du, så kan jag inte sluta plåga mig själv med dåligt samvete. Ibland undrar jag om jag har behov av att må dåligt, att det på något sätt är enklare. Känns ju helt sjukt om det skulle vara så, men det är klart, att vara storsint och förlåtande mot sig själv och sina brister är vansinnigt svårt. 

Det känns som att jag har en djävul på ena axeln som viskar till mig hur dålig, misslyckad och hopplös jag är. Men för att upprätthålla någon sorts human tillvaro finns där också en ängel, som dock inte får lika mycket plats, men som lite då och då får in en viskning - du är good enough. 

Annorlunda

Jag känner mig ofta annorlunda, så har det varit så länge jag kan minnas. Varför är det så? Varför kan jag inte känna mig speciell eller enastående, varför annorlunda och olika? Känslan har ökat med åren, särskilt sen jag fick barn. Ibland är känslan av annorlunda befogad och till och med lite skön. Men ibland är den jobbig och irriterande. Varför kan jag inte tycka och tänka som "alla andra"? Kan jag inte bara vara "normal" och smälta in bland alla andra föräldrar? Nej, jag kan inte det. För hur jag än försöker så är trotts allt tron på att jag gör det som är rätt för mig och min familj större och starkare än önskan att vara "som alla andra".
Tillfällen när annorlunda känns jobbigt är t ex när jag skulle vilja förklara var min åsikt grundar sig på, men att det är för krångligt /svårt att sätta ord på. Då känner jag mig liten och missförstådd. Vid dessa tillfällen försöker jag tänka att de andra kanske känner likadant. De kanske också har en komplicerad historia som format deras person och därmed deras åsikter och värderingar.
Så är det säkert, men ibland önskar jag att livet vore lättare. Ibland vill jag att omgivningen ska förstå mig även om jag inte alltid förstår mig själv.