Otillfredsställd

Går omkring med en känsla av otillfredsställelse. Vart jag än befinner mig känns det som jag vill vara någon annanstans. Funderar mycket på vad det beror på och har inte kommit fram till något riktigt bra svar.  Lite klarnade efter helgen när jag var iväg på en riktigt mysig resa till Stockholm. Så länge jag var i min bubbla, bortkopplad från verkligheten, var jag totalt närvarande och tillfreds. Men när vardagen drog igång kom känslan tillbaka. Jag tror känslan har sitt ursprung från den upplevelse jag har arbetat så länge med att förbättra - lugnare vardag med mindre prestation och mer harmoni. Det har blivit än tydligare att jag måste frigöra familjetid, ledig tid, "bara vara" tid. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket som är roligt och stimulerande. Men just nu är det lugnet jag behöver, kramas med min familj och vara där energidepåerna fylls. Tänk att det ska vara så svårt! Men nu ska jag lyckas. Jag ska lyssna ännu bättre på kroppens och själens signaler. Gå mer på min magkänsla än vad jag tror att andra förväntar sig. Utgå från hjärtat i allt jag gör, det tror jag blir bättre även för alla i min omgivning. Igår gjorde jag en första insatts i form av en riktig hemmamys kväll full av kramar, samtal, ljus och te. Det kändes fantastiskt för själen.

Ett år

Idag är det ett år sedan mitt liv förändrades ganska rejält. I dag är det ett sedan år jag började arbeta heltid, vilket jag inte gjort sedan årsskiftet 1998/99  . Fram till dess hade jag varit hemma med våra barn och sedan arbetat deltid under ett par år innan jag gick tillbaka ut i arbetslivet på heltid igen. Vilket bra beslut! Det här året har varit fantastiskt på så många sätt. Jag har lärt känna massa fantastiska kollegor, jag har utvecklats både privat och professionellt, jag har lärt mig massor om mig själv och om livet.

Mina barn och min man har följt med i min utveckling och vi har, om möjligt, stärkts ännu mer som familj. Barnen har utvecklat sin självständiga sida, jag har tränat på att våga släppa taget lite och maken har fått mer egen tid med barnen.  

Det var läskigt i början, väldigt läskigt. Och en ganska stor omställning för oss alla. Men vad roligt var har haft, och har. Vi har alla varsin liten svär utanför familjen där vi upplever, lär och utvecklas. Sedan möts vi hemma, delar med oss av våra tankar och intryck och lär av varandra. Otroligt inspirerande och jag är stolt över att se hur vi växer tillsammans.

Jag skulle inte byta ut mina år som hemma-mamma mot något, de var fantastiska år. Jag älskade att vara hemma. Då kunde jag inte ana att det 12 år senare skulle vara så otroligt roligt och givande att börja arbeta igen. Jag känner en stor tacksamhet över att några trodde på mig och min förmåga så att jag idag har ett arbete jag trivs med, utvecklas på och känner stolthet över.

 

Två små ord

Jag har några tatueringar. En av dem väcker mer respons än de övriga. Det är inte den på underarmen med min mans namn som jag trodde skulle möta en del reaktioner. Nej, det är den jag har i nacken "Good Enough". Den har fått absolut flest kommentarer och glada tillrop vilket gör mig väldigt glad. Vi är alla Good Enough och min upplevelse är att vi alla blir glada av att få de orden i blickfånget. Många av oss kämpar med att vara mer förlåtande och accepterande kring vår person och vad vi presterar. Så när den positiva reaktionen kommer om de två små orden i nacken är min självklara respons att de gäller oss alla. Det är därför de står  där alla kan se och inspireras. Orden finns där lika mycket för den som läser som för mig själv. Två små ord som är en viktig påminnelse i dagens samhälle. Två små ord fulla av bekräftelse, förlåtelse, hopp och tillit. 

Gränser

Vart går gränsen? När är man överbeskyddande och när ger man utrymme att utvecklas? Att vara tonårsförälder är inte lätt. Svårt att sätta gränser när de de är stora men små på samma gång. Slits mellan att vilja vara snäll men ändå ha tydliga regler och följa vad jag tror är rätt. Inte lätt alls....
Det är svårt att göra sitt barn ledset och besviket. Önskar så de kunde se från samma perspektiv som oss föräldrar, men då vore de ju inte barn... Till dess försöker jag peppa, förklara, lyssna, bekräfta och resonera kring gränser, känslor och tankar. För en som jag, en grubblare som gärna analyserar och känner massor, är detta mycket svårare än jag trodde det skulle bli. Sätta tydliga gränser, men ge utrymme att växa. Beskydda men peppa dem att våga utmana. Hjälpa men låta de ta egna beslut. Bekräfta men få dem trygga i sig själva.
Tankarna och känslorna far runt inom mig. Oron gnager och en form av maktlöshet infinner sig. Tack och lov har jag en klok, glad, snäll och kärleksfull tonåring vilket hjälper en orolig mamma. Känner mig, trotts allt, lyckligt lottad i detta svåra.

Ur funktion

Ibland hamnar vi i situationer som vi inte vet hur vi ska hantera. Där vi saknar de rätta verktygen för att bemöta situationen på ett bra sätt. Det kan vara en liten händelse eller pågå under en längre period men  frustrationen är densamma, jag reagerar på ett sätt som jag inte trivs med. Händelsen eller situationen gör att jag blir en person som jag inte vill vara. Hur jag än kämpar med sinnet för att hitta ett förhållningssätt där jag fortsatt kan vara den person jag vill vara, lyckas jag inte. Det är som om min verktygslåda saknar de rätta verktygen. Jag upplever gång på gång en känsla av misslyckande och otillfredsställelse när jag reagerar med automatik. Jag tror på att vi blir vad vi tänker, att vi kan styra våra tankar och därmed våra känslor och reaktioner. Men hjälp vad det är svårt ibland. Det är som om styrningen slutat fungera och gått över på autopilot. Som om jag är ur funktion. Jag tror att vi kan lära oss av allt vi upplever och av alla vi möter. Ibland är lärdomen mindre tydlig och kanske inte syns förrän långt efteråt. Men även med den tron är det ibland svårt att se positivt och hoppfullt på läget. Ibland upplevs priset för lärdommen lite högt och man frågar sig vad som så viktigt att det måste vara så svårt eller ta så lång tid. Jag vet av erfarenhet att det kommer klarna, lärdommen kommer. Kanske är det just det som är lärdommen, att hantera situationen och att komplettera sin verktygslåda med ännu ett verktyg. Ett verktyg som kommer behövas flera gånger på livets resa men som tar tid att skapa. Så hur svårt det än gäller det att fortsätta jobba för att hitta sig själv, även i utmanande situationer, så kommer lärdommen på köpet.

Beröm

Beröm är härligt. Positiv feedback och att bli hyllad för sin kompetens, sina egenskaper eller prestationer är en underbar känsla. Jag blir glad, stolt och varm i hjärtat. Men ibland händer det att känslan avtar efter en stund och ersätts av rädsla för att inte räcka till. Jag upplever oro över att andras förväntan på mig och min förmåga är för hög och att jag därmed kommer göra dem besvikna. En känsla av att det handlat om tur istället för kompetens vilket gör att allt hänger på en skör tråd. Undrar vad det beror på? Sviktande självkänsla kanske...
När det händer försöker jag peppa mig själv att njuta av de varma känslorna som positiv uppskattning skänker och lägga de andra känslorna åt sidan. Försöker säga till mig själv att inte förstöra det fina utan intala mig själv att jag förtjänar de fina orden lika mycket som någon annan. Att jag är Good Enough..

Hela mig

De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen, oberoende av varandra, blivit påmind om hur värdefullt det är att vi bejakar all vår erfarenhet och alla våra upplevelser. Hur vår historia formar oss till de personer vi är idag. Att allt det som gått sönder inom oss, även det som är så trasigt att det aldrig riktigt läker, hjälper oss i livet på olika sätt. Vi ska vara stolta över hela vårt väsen, allt ljust, allt varmt, allt mjukt, allt mörkt, allt kallt och allt tungt. Det skapar de unika väsen vi är och skänker oss ett djup som gär livet rikare, kraftfullare och mer fullt av just liv. Det hjälper oss välja rätt, öppna vårt hjärta åt det vi mår bra av och människor som berikar vår värld. Så var stolt över hela dig, kanske lite extra stolt över det trasiga.

Nu räcker det

Plötsligt kommer man till gränsen och insikten är tydlig, nu räcker det. Alla grubblerier, alla funderingar, analyser och all oro har fått tillräckligt med utrymme. Nu räcker det, gränsen är nådd. Svaret ligger inte hos mig, jag kan inte påverka situationen, varför förstör jag då för mig själv med all denna negativ energi? Kanske behöver vi en period av grubblande när situationer uppstår som skapar frustration och oro, men till sist måste vi släppa taget. Till sist når vi gränsen när den negativa energin hotar att ta över allt, även det som är bra. Då gäller det att acceptera situationen och släppa taget. Rikta all energi och allt fokus på det positiva, låta det ta så stor plats att det negativa trycks undan. Jag har så otroligt mycket positivt i mitt liv. Nu ska jag gå och njuta av allt detta och låta det fylla hela min själ. Det är dags att slappa taget.