måndag 31 januari 2011

En djävul på ena axeln



Jag är ofta väldigt dålig på att vara snäll mot mig själv. Jag är fenomenal på att klanka på mig själv, påvisa mig själv mina brister, påminna mig själv om när jag gjort bort mig eller på annat sätt handlat fel. Vad är det som gör att jag är enormt mer förlåtande mot andra än mig själv?! Resultatet blir att jag går omkring och ältar - varför gjorde jag så? Hur kunde jag vara så dum? Jösses vilken dålig karaktär jag har! Tänk om jag ändå kunde... osv. Allt detta vältrande i mina brister och fel leder ju bara till ångest och självförakt. Varför gör jag så mot mig själv? Samtidigt tycker jag att jag gör så gott jag kan, att jag förtjänar bättre behandling än den jag ger mig själv,  ändå fortsätter jag. Konstigt. 
Trotts att jag mååånga gånger sagt till mig själv - släpp det! - Dom har glömt det där nu och den ända som fortfarande grubblar är du, så kan jag inte sluta plåga mig själv med dåligt samvete. Ibland undrar jag om jag har behov av att må dåligt, att det på något sätt är enklare. Känns ju helt sjukt om det skulle vara så, men det är klart, att vara storsint och förlåtande mot sig själv och sina brister är vansinnigt svårt. 

Det känns som att jag har en djävul på ena axeln som viskar till mig hur dålig, misslyckad och hopplös jag är. Men för att upprätthålla någon sorts human tillvaro finns där också en ängel, som dock inte får lika mycket plats, men som lite då och då får in en viskning - du är good enough. 


söndag 30 januari 2011

Annorlunda


Jag känner mig ofta annorlunda, så har det varit så länge jag kan minnas. Varför är det så? Varför kan jag inte känna mig speciell eller enastående, varför annorlunda och olika? Känslan har ökat med åren, särskilt sen jag fick barn. Ibland är känslan av annorlunda befogad och till och med lite skön. Men ibland är den jobbig och irriterande. Varför kan jag inte tycka och tänka som "alla andra"? Kan jag inte bara vara "normal" och smälta in bland alla andra föräldrar? Nej, jag kan inte det. För hur jag än försöker så är trotts allt tron på att jag gör det som är rätt för mig och min familj större och starkare än önskan att vara "som alla andra".
Tillfällen när annorlunda känns jobbigt är t ex när jag skulle vilja förklara var min åsikt grundar sig på, men att det är för krångligt /svårt att sätta ord på. Då känner jag mig liten och missförstådd. Vid dessa tillfällen försöker jag tänka att de andra kanske känner likadant. De kanske också har en komplicerad historia som format deras person och därmed deras åsikter och värderingar.
Så är det säkert, men ibland önskar jag att livet vore lättare. Ibland vill jag att omgivningen ska förstå mig även om jag inte alltid förstår mig själv.