Jag är ofta väldigt dålig på att vara snäll mot mig själv. Jag är fenomenal på att klanka på mig själv, påvisa mig själv mina brister, påminna mig själv om när jag gjort bort mig eller på annat sätt handlat fel. Vad är det som gör att jag är enormt mer förlåtande mot andra än mig själv?! Resultatet blir att jag går omkring och ältar - varför gjorde jag så? Hur kunde jag vara så dum? Jösses vilken dålig karaktär jag har! Tänk om jag ändå kunde... osv. Allt detta vältrande i mina brister och fel leder ju bara till ångest och självförakt. Varför gör jag så mot mig själv? Samtidigt tycker jag att jag gör så gott jag kan, att jag förtjänar bättre behandling än den jag ger mig själv, ändå fortsätter jag. Konstigt.
Trotts att jag mååånga gånger sagt till mig själv - släpp det! - Dom har glömt det där nu och den ända som fortfarande grubblar är du, så kan jag inte sluta plåga mig själv med dåligt samvete. Ibland undrar jag om jag har behov av att må dåligt, att det på något sätt är enklare. Känns ju helt sjukt om det skulle vara så, men det är klart, att vara storsint och förlåtande mot sig själv och sina brister är vansinnigt svårt.
Det känns som att jag har en djävul på ena axeln som viskar till mig hur dålig, misslyckad och hopplös jag är. Men för att upprätthålla någon sorts human tillvaro finns där också en ängel, som dock inte får lika mycket plats, men som lite då och då får in en viskning - du är good enough.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar