Jag känner mig ofta annorlunda, så har det varit så länge jag kan minnas. Varför är det så? Varför kan jag inte känna mig speciell eller enastående, varför annorlunda och olika? Känslan har ökat med åren, särskilt sen jag fick barn. Ibland är känslan av annorlunda befogad och till och med lite skön. Men ibland är den jobbig och irriterande. Varför kan jag inte tycka och tänka som "alla andra"? Kan jag inte bara vara "normal" och smälta in bland alla andra föräldrar? Nej, jag kan inte det. För hur jag än försöker så är trotts allt tron på att jag gör det som är rätt för mig och min familj större och starkare än önskan att vara "som alla andra".
Tillfällen när annorlunda känns jobbigt är t ex när jag skulle vilja förklara var min åsikt grundar sig på, men att det är för krångligt /svårt att sätta ord på. Då känner jag mig liten och missförstådd. Vid dessa tillfällen försöker jag tänka att de andra kanske känner likadant. De kanske också har en komplicerad historia som format deras person och därmed deras åsikter och värderingar.
Så är det säkert, men ibland önskar jag att livet vore lättare. Ibland vill jag att omgivningen ska förstå mig även om jag inte alltid förstår mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar