Ibland känner jag mig som en arg katt. Vresig, vass och bitsk. Ingen kul känsla. Dom som får se mest av denna vresiga sida är dom jag älskar mest - mina barn. Varför gör jag så?!?!?! Blir så obeskrivligt besviken på mig själv när jag ryar, fräser och är bitsk i tonen, ändå gör jag det. Kopplat till detta gräsliga beteende är min otålighet. Jag har verkligen ett uselt tålamod, både mot mig själv och andra. Ännu en riktigt tråkig egenskap. Önskar det fanns någon mirakelkur som förvandlar en otålig o vresig mamma till en gladare, lugnar och mer harmonisk person. Om jag ska försöka analysera mig själv, inte jättesmart - jag vet, men om jag skulle göra det ändå, så kan jag konstatera några saker. Det ena är att de dagar jag inte sett röken av någon arg och vresig katt är de dagar jag känner balans. När jag känner att barnen fått sin tid, maken sin och jag min, då spinner jag och mjauar mjukt o fint. Det andra är att om jag ser till att planera min tid med goda marginaler så att inte stress uppstår, gärna i vääääldigt god tid med tydliga listor så finns det mer tålamod och ingen arg katt. Låter ju enkelt det där - varför gör jag inte bara det då? Ja, det är betydligt svårare än det låter. Det kräver mycket jobb, engagemang och planering vilket inte alltid är lätt att få till. Så det är till att fortsätta kämpa och känna tacksamhet de dagar jag lyckas få till balans, harmoni och god planering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar