Hemmafru

Såg en debatt på tv häromkvällen gällande hemmafruar. Hemmafru-sidan skötte sig utmärkt och lyfte fram bra argument i frågan. Motståndarna sa att kvinnor som arbetar heltid mår bättre och är lyckligare?!?! Helt obegriplig generalisering. Hemmafruarna lyfte bland annat fram valfriheten. De ansåg att varje kvinna är kapabel att själv välja huruvida hon vill vara hemma medan barnen är små eller inte. Jag tycker det är helt otroligt att inte hemmafru yrket har högre status. Varför är det helt ok att arbeta på en förskola och ta hand om andras barn men inte att stanna hemma och ta hand om sina egna barn? Helt obegripligt. En karl i "motståndar-sidan" hävdade att hemmafruarna gör så att föräldrarollen blir ojämlik och att papporna får kliva tillbaka och bli sk söndagspappor. Hur är det möjligt? Att en mamma som är hemma om dagarna och tar hand om barnen och hemmet hindrar pappan att umgås med sina barn? På vilket sätt skulle två heltidsarbetande föräldrar frigöra mer pappa-barn-tid? I vår familj är det precis tvärtom. När pappa kommer hem från arbetet är allt hemarbete avklarat, alla läxor är gjorda och vi har ren familjetid tillsammans utan måsten. 

Jag och min man är helt övertygade om att jag har varit hemma med barnen i snart 12 år har bara varit bra, för alla, både barnen och oss vuxna. Det har skapat en harmoni i vår familj, barnen har fått en lugn, trygg och stabil uppväxt med massor av kärlek och bekräftelse. Vi vuxna har sluppit massor av vardagsstress och har därmed kunnat fokusera på barnen och vår relation till varandra. Jag kan inte förstå varför det endast räknas som jämlikhet om mannen diskar och kvinnan meckar bil. Varför kan inte var och en göra det som han eller hon är bäst på? En familj innebär massor av jobb, vem som gör vilket jobb spelar väl ändå ingen roll utan huvudsaken är att alla känner en rättvis fördelning av arbetet. Om min man har jobbat hela dagen på sitt arbete är det varken mer eller mindre värt än mitt arbete med hem och familj här hemma. Ingen av oss tycker det är någon skillnad.

Det som också irriterar mig är att man inte får välja att vara hemmafru utan att klassas som lat eller underlägsen sin man. Vi har ett kärleksfullt och jämlikt äktenskap där min man får mig att känna mig extremt värdefull för honom och våra barn. Att vara hemma och ta hand om hem och familj är mitt drömyrke, alla vill inte bli läkare, ekonomer, florister eller annat. Alla är olika och det borde samhället respektera. 

Förskolorna får varja år över 100 000:- per barn, vi hemmafruar får ingenting. Märkligt. Jag anser mig inte har rätt till hela summan, men några kronor tycker jag att vi förtjänar för det arbete vi gör. Jag är helt övertygad om att vi som stannar hemma och tar hand om våra barn gör en stor samhällsinsats. 

Jag är en stolt och glad hemmafru eller hemmamamma som jag föredrar att säga. Mina barn är trygga, glada, harmoniska och kloka individer. De delar med sig av sina innersta tankar och känslor, vi hjälps åt att lösa problem och funderingar vilket gör att vi har en djup och nära relation till varandra. Det är med enorm värme och stolthet jag ser på mina barn idag och vet att jag varit en stor del i att forma de människor dom är idag!