.... värst? bäst? konstigast? Så här i påsktider går dagarna mycket åt till att umgås med släkt och vänner. Det är trevligt men kan också bli lite jobbigt. Jag är lite av en ensamvarg, har alltid varit. Att umgås i stora grupper eller att alltid ha sällskap är inte riktigt min grej. Det betyder inte att jag tycker illa om min släkt och mina vänner, det är bara sån jag är. Nu under påskhelgen när vi träffat våra släkter har jag fascinerats av hur otroligt olika vi är, både släkterna som helhet men även vi individer inom resp släkt. Att man kan bli så olika när föräldrar och uppväxt är detsamma... Att jag kan älska en man över allt annat medan hans bror retar mig galen. Intressant tycker jag. Och tänk att jag och min man kan passa så fantastiskt bra ihop på alla plan trots att vi kommer från två helt olika typer av familjer /släkter. När det gäller vår bakgrund finns det i stort sett inget som förenar oss, men ändå fungerar vi nästan magiskt bra tillsammans. Mycket fascinerande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar