Attityd till livet

Min förändring handlar mycket om inställning och tankens kraft. Det känns som om jag hittat nya tankebanor i hjärnan som hjälper mig se saker ur ett annat perspektiv. Som ung var jag ganska dömande och förväntade mig ofta det värsta. Det blev lite bättre som vuxen, jag jobbade en del med mig själv och min attityd till livet. Sen hände det som inte fick hända, vår förstfödda och enormt efterlängtade son Oliver dog. Efter det slogs hela min värld och min själ i spillror och på något sätt har jag försökt laga den sen dess. Vår dotter och andra son föddes och lyckan över dem har hela tiden varit gränslös men mina tankar valde fortfarande ofta den negativa synen på livet i övrigt. Jag har haft svårt att slappna av i livet och njuta fullt ut utan störts av katastrof-tankar, skuld och i viss mån hopplöshet. Ångesten har legat nära många gånger när jag jagar upp mig kring vissa situationer eller händelser, framförallt rörande barnen.
Jag har känt lycka, glädje och tacksamhet under tiden. Fem år efter att jag förlorat vår son reagerade jag på att jag kände lycka på riktigt, en mer total lycka över livet som helhet och inte bara i en specifik situation eller över våra barn. Men nu kan jag se att det var utan inre lugn och harmoni. Känslan av lycka och glädje hade tillkommit men det andra fanns kvar.
Jag har haft flerta tillfällen genom åren när kroppen sagt ifrån och jag har blivit liggande i akut magkatarr, värkande kropp eller liknande. Jag kände att något fattades för att bli mer hel men visste inte riktigt vad. Jag åtog mig uppdrag på olika håll, styrelsen, skolan, träningen och liknande för att se om det skulle känna bättre. Allt var roligt men det enda som på riktigt gav en själslig kick var att bli jympaledare på Friskis o Svettis. Det är också det enda uppdrag jag har kvar idag, för det var inte i aktiviteter eller engagemang problemet låg, det var inne i mig.
Att jag började arbeta med mig själv och min personliga utveckling var från början det sista halmstrået på något vis. Jag trodde inte att det skulle vara något för mig men jag hade ändå kommit till den punkt där jag var villig att prova. Om livet egentligen är helt fantastiskt, varför kan jag inte känna det?
Men det var något för mig! Att träna min själ och min hjärna är det bästa jag gjort. Det har öppnat mitt inre och de negativa tankesättet är på väg bort, katastrof-tankarna och ångesten har i stort sett upphört och när jag känner att de är på gång kan jag själv styra bort dom. Hopplösheten är helt borta, nu njuter jag av livet och känner det ända in i själen. Självklart har jag dåliga dagar och stunder. Allt är inte fantastiskt hela tiden men om jag jämför min egen situation före mindfulness och yoga med nu så är det fantastiskt.
Efter att vår son dog trodde jag aldrig att jag skulle bli lycklig igen, men nu, 14 år senare är jag lycklig inifrån och ut. Sorgen och saknaden sliter sönder mig ibland men nu finns även plats för ljuset vilket jag är så enormt tacksam för. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv.