14 år

Våra själar och hjärtan gick fullständigt i kras den dagen, för 14 år sedan, då vi tvingades lämna vår son kvar på sjukhuset och ensamma åka hem till en tom och tyst lägenhet. Våra liv hade för alltid förändrats, på ett fruktansvärt och obarmhärtigt vis.

Än idag ekar läkarens ord; ” Här är bröstet, här är hjärtat och det slår inte”. Allt blir svart, rummet snurrar. Fullständigt ofattbart!!

Minns blodprover, fostervattenprov,  hem och packa väska – lägger med pyjamas och filt till ”Pyret”. 

Minns tända ljus på balkongen, tårar, tårar, tårar.
Minns förlossning och första mötet; en varm, mjuk och alldeles underbar liten bebis. Massor av hår, hallonröd mun, vår son!
Minns våg av kärlek, stolthet och sorg.
Minns att vi ger honom hans namn - Oliver.

3 nätter och 3 dagar, det var vad vi fick med Oliver – 3 dygn. På dessa, några få timmar, skulle vi göra allt det som vi skulle gjort under ett helt liv!!!

Begravningen – att vi överlevde! Å ena sidan är den kristallklar i minnet. Å andra sidan är hela dagen en dimma…..

Känslan första tiden kan beskrivas så här:

”Bebisen är förlöst, vägd och påklädd. Ligger nerbäddad i sin säng. De båda föräldrarna tittar ner på den lilla, deras nyfödda underverk. Nu är förlossningen över, pojken är född. Det är både början och slutet på samma gång. Slutet för ett litet människoliv som släckts här på jorden, slutet på en niomånaders graviditet, slutet för hoppet och drömmarna om den lilla nya människan. Början på en stor tung sorg och förtvivlan över att mista sin älskade lilla.
Men ändå….

… en glädje över att han äntligen är född och att han är så fin, början på en kärlek och lycka över den lilla som växer sig starkare när sorgen över förlusten så småningom minskar och kärleken och glädjen över honom tar plats.”

Nu har 14 år gått. Så ogreppbart det känns. 14 år med Oliver, 14 år utan Oliver. Det går. På något obeskrivbart vis så går det.

Svart sorg
Ja jag gick rakt in
rakt in i det svarta
i smärtans helvete
smärtan efter min älskade son

Och jag kom ut
ut ur det svarta
bärande något inom mig
som var varmt och ljust

I mörkret fann jag ljus
i sorgen fann jag kärlek
Och så säger dom att jag inte är förälder
att jag inte har ett barn

Sorgen finns närvarande hela tiden. Likaså glädjen och kärleken. Två gånger har Oliver blivit storebror. Vi är stolta föräldrar till tre fantastiska barn.
Varje dag minns vi, ibland händer något som gör att det hugger till i hjärtat. Hela vår värld består av minnen. Solens värme väcker orons känslor till liv som den varma sommardagen för 14 år sedan. Färger, vägar, hus, musik, dofter – allt kan väcka minnen. Men minnen är bra. Minnen är trotts allt det enda vi har. Våra minnen är den enda länken till Oliver.

Vår familj är annorlunda. Vi har en speciell liten kille i vår familj och det är något som vi alla fyra jobbar med att klara av  - varje dag. Men vi har varandra och vi har Oliver. Vi lever tillsammans, fast åtskilda – vår familj – en trebarns familj!

Grattis älskade son på födelsedagen. Jag älskar dig ända till Nangijala.
/Mamma