Anpassningsbar

Man säger ofta att barn är anpassningsbara eller att de vänjer sig. Jag kan inte låta bli att undra vad det innebär. Jag tror att det har ett pris, på något sätt. För att kunna anpassa eller vänja sig måste de göra någon form av våld på sig själv och sina känslor. Det behöver inte alltid vara negativt, ibland är det bra och utvecklande att kliva utanför sin trygghetszon. Men jag tror också att vi tar det lite för enkelt ibland och glömmer att barn ser ur andra perspektiv och upplever saker annorlunda än oss vuxna. Det finns händelser i min egen barndom som framstår som varken skrämmande eller chockerande nu som vuxen men som var väldigt obehagliga när jag var barn. När jag tänker tillbaka så kan jag se händelsen med vuxna ögon men inom mig känner jag ändå barnets känslor. Det sätter sig i cellerna och förändrar mig som person. Jag försöker påminna mig om att försöka tänka utifrån barnens erfarenheter och referensramar innan jag tar beslut huruvida de bör anpassa sig eller vänja sig i en viss situation. Är konsekvensen av anpassningen positiv eller negativ. Inte helt lätt, men för mig känns det viktigt att inte bara se barnens anpassningsförmåga som något positivt utan att det även kan finnas en baksida. Och ibland är priset helt enkelt för högt.