Tillit

Att visa sitt barn att "jag litar på dig" samtidigt som jag vill skydda barnet från otrygga situationer är en jätte-utmaning för mig. Jag litar på mina barn. De är ärliga, ansvarstagande individer med stort rättspatos. Men jag inbillar mig att de är just så, för att jag försökt skydda dem från otrygga situationer. Min devis är att hellre ha trygga barn som ramlar mjukt när livet tar emot, än barn som av egna erfarenheter lärt sig ta motgångar och tuffa situationer. Det här betyder inte att jag hållit mina barn instängda i madrasserade rum, tvärtom. De har levt med oss i våra liv. Visst har våra liv förändrats och barn-anpassats men vi har aldrig tagit bort våra behov från tillvaron. Vi har alltid bejakat hela familjens behov.
Men när barnen blir större och vill stå mer på egna ben börjar svårigheten att avgöra vad gränsen mellan tillit och trygghet går. Barnen blir även trygga av att själva hantera situationer och växer enormt av att ta egna beslut och eget ansvar. Där är mina stora utmaning att inte bromsa pga min egen rädsla. Jag har begravt ett barn vilket höll på att knäcka mig fullständigt och jag märker ibland att min oro skenar iväg och tar orimliga proportioner. Att då vara förståndig nog att resonera med sig själv är enormt svårt. Känslorna tar lätt överhanden och styr mig. Min lösning är att resonera mycket med min man som är bättre på att hålla oron på en "normal"nivå. Utan honom skulle detta nästan vara en omöjlig uppgift för mig. Det andra är att jag samtalar med mina barn. Jag försöker hålla en öppen dialog med dom om hur jag resonerar och varför. De får då en chans att dels höra min syn men framförallt får jag en chans att höra deras syn. Med deras resonemang som grund och med min mans kloka ord till hjälp har jag ett väl fungerande verktyg i att hantera min egen ångest och oro. Min familj är min trygghet och jag hoppas att jag är detsamma för dem - min oro till trotts.