Snart 14 år har gått, men vissa dagar känns det såååå nära. Vissa dagar är saknaden extra stark och varje cell i kroppen värker efter min lilla kille. Det kan vara en doft, ett ljud eller en händelse som gör att sorgen fyller min värld igen och det går inte att värja sig. Och jag vill inte heller värja mig, ibland är det skönt att han känns i hela mig. Hans närvaro blir på något vis extra stark när sorgen blir fysisk.
14 år utan sitt barn är en fruktansvärt lång tid. Samtidigt är saknaden och sorgen lika stark idag även om den omedelbara chocken har lagt sig och sorgen tagit en annan form. I det sammanhanget spelar tid ingen roll.
Jag saknar dig Oliver - min sorg och skatt!
Puss & kram
/Mamma
Fina du!
SvaraRaderaDu är klok!
Som inte vill värja dig för sorgen.
Jag är en sån som tror att det är bra att vara i sorgen ibland, med hela själen.
För den går ju inte att trolla bort när man förlorat en människa man älskar över allt annat.
Och sorgen är också på något sätt en del av kärleken. Tror du förstår vad jag menar med det även om det låter konstigt.
Mjuk dag till dig!