23/7-1999 blev jag mamma. En stolt mamma full av kärlek. Men också full av smärta och sorg. 23/7 är dagen jag blev mamma till en ängel, vår Oliver. Igår skulle han fyllt 15 år.... Hans födelsedag är känslosam för oss alla. Varje år gör vi hans dag till en familjedag. Vi gör någonting tillsammans i Olivers minne. I år hyrde vi kanoter och paddlade ut på den spegelblanka skön. En fantastisk upplevelse. Mjuk, lugn, tyst och skänkte en fin närvaro till dagen. Efteråt tog vi ett dopp innan vi åkte hem. Födelsedagsmiddag på restaurang hör till och så även i år!
Vi alla reflekterar mycket kring vad som skulle varit, tänk om, tänk om inte. Skulle Oliver gillat det här eller det där? Skulle han varit busig eller lite lugnare? Det som är intressant är att vi alla har en väldigt lika bild av vår saknade son /bror. Nästan rörande eniga om karaktär och person. Som om vi alla har kontakt med honom. Hans närvaro känns stark när vi sätter ord på våra tankar. Jag älskar det! Då känns vi så hela som vi kan bli, när Olivers som person lyfts fram av oss som älskar honom.
Saknaden känns stark, svår emellanåt, men jag är glad för det. Jag vill att det känns. Det är lugnande på något vis att känna kärleken och saknaden av mitt barn så det värker i själen. 15 år, en evighet och ett ögonblick på samma gång.
Grattis älskade, saknade barn. Puss o kram från din evigt stolta mamma <3
Saknaden är verkligen fylld av kärlek.
SvaraRaderaOch det är fint att det känns lugnande. Han är med er hela tiden.
Det är jag övertygad om.
Stor kram J