Perspektiv

Människor som upplevt trauman eller andra svårigheter i livet säger ofta samma sak; att de uppskattar livet mer efteråt. Att de får perspektiv och  njuter mer av det lilla. De tar inte längre saker för givet utan får perspektiv på vad som är viktigt. Det är en fantastisk insikt att vårda, även om priset många gånger kan vara väldigt högt. Ibland så högt att de positiva effekterna kan vara väldigt svåra att se eller uppleva.

Efter att vår son dog såg jag inget positivt med livet överhuvudtaget. Allt var svart, orättvist, tungt och smärtsamt. Ångesten slet i kroppen, sorgen värkte fysiskt och tanken på att leva utan mitt barn var outhärdlig. Livet runt omkring mig gick vidare, solen gick upp, fåglarna sjöng, mammor gick med sina barnvagnar, människor gick till sina arbeten, tränade och samtalade. Allt som om ingenting hänt medan min värld fullständigt slagits i spillror. 

Med mycket hjälp både professionellt, från vänner och framförallt med min älskade vid min sida, lättade chocken. Den omedelbara sorgen blev mjukare, ångesten dämpades och kärleken till mitt barn lyste något klarare än smärtan. Under denna tid föds vår dotter och rädslan för att något ska hända henne var tidvis förlamande, samtidigt som glädjen över att hålla mitt barn i mina armar var obeskrivbar.

Det tog dock ytterligare några år, ca 5 år,  innan jag hittat ett sätt att leva med min sorg och saknad. Där det även finns plats för riktigt glädje, äkta skratt och tacksamhet inifrån. Det var väldigt svårt i början att våga släppa fram känslan av glädje. Jag klandrade mig själv från flera håll. Ena sidan - hur kan du känna glädje när ditt barn dött. Andra sidan - hur kan du inte känna full tacksamhet och glädje över din dotter. Sanningen är att jag kände båda, samtidigt. Enorm sorg och fantastisk glädje, som om dom låg i varsin vågskål och balanserade i jämvikt. Men det var svårt för mig att se i början, då var alla känslor förknippade med skam och skuld. Som om det fanns ett rätt sätt att sörja och älska.

Det har nu gått lite över 15 år sedan min själ och mitt liv slogs i spillror. Det har gått upp och ner men min känsla är ändå att jag uppskattar livet, kanske mer och djupare än jag skulle gjort om jag inte förlorat mitt barn. Men ibland tappar jag perspektivet, offerkänslan tar över och det här med att uppskatta livet och inte ta saker för givet glöms bort. Med detta följer dåligt samvete. Jag som bär sån stor sorg borde känna extra stor tacksamhet och inte ta saker för givet. Inte reta upp mig för obetydliga småsaker utan njuta av att jag lever, har hälsan, två friska barn, en man jag älskar, arbete, fint hem... Listan kan göras lång. Men livet går upp och ner, och jag tror det är viktigt att vi tillåter oss att känna även när det är motigt. Jag måste få skrika på livet ibland, i grunden är jag ändå oerhört ödmjuk inför allt det fina. Jag kommer aldrig se någonting positivt eller någon mening med att min son dog, men jag försöker välja att se det positiva insikterna och lärdomarna jag fått till följd av detta. Jag kommer dock fortsätta uttrycka mitt missnöje och frustration när orken tryter, utan att känna dåligt samvete för det! Livet känns och det är så jag vill att det ska vara.

Kramen /M