Blödig?

Jag har alltid varit lättrörd, men med barnen och åldern börjar det nästan bli larvigt. Jag gråter åt allt, eller nästan allt. Det kan vara en tramsig såpa, en reklamfilm, en bild, en textrad... Jag kan sitta och "zappa" runt på tv, kommer in mitt i ett program och blir rörd direkt. Får väl se det som positivt att jag har nära till mina känslor, men ibland känns det lite patetiskt..

Oj vad tiden går

Minuter, timmar, dagar och veckor fullkomligt rusar fram. Vissa dagar är nästan varje sekund bokad. Ibland känns det tungt med många krav från olika håll, men för det mesta har jag väldigt roligt. Tröttheten kan slå till med full kraft emellanåt, men jag tycker nog ändå att det är värt det. Jag har en del uppdrag; ordföranderollen, jympaledaren, arbetskamraten, mamman, frun, väninnan och alla dessa uppdrag kräver sin tid. Detta gör att ibland räcker tiden inte till, men för det mesta får jag ihop det även om det är på sekunden. Varför utsätter jag mig för detta kan man undra? Svaret är enkelt - för att det är kul! Jag har riktigt roligt i alla mina roller och jag lär mig massor hela tiden. Det är enormt utvecklande för mig som person och det gör att jag inte känner mig redo att säga ifrån något uppdrag, inte än i alla fall. Jag väljer att känna mig privilegierad - att trivas så bra med livet att jag vill ha fler timmar per dygn. Det är inte alla förunnat. Lyckliga jag!

Bättre förr?

Jag kan bara konstatera att jag är glad att jag valt hemmfru yrket på 2000-talet och inte 1950-talet. Lägg sedan till världens bästa man så framstår detta urklipp som... ja, vadå - jag saknar ord. Men som underhållning är det lite kul.

Utveckling

Att leda startpass är livsglädje! Stämningen är underbar, men det som gör mig rörd varje termin är att se utvecklingen i gruppen. Gruppen går från lite vilsen och försiktig till stark, stabil och järnkoll på bara ett par månader. Det är helt fantastisk att få uppleva denna utveckling. Så här i terminens andra halva är jag omgiven av rakryggade, starka pensionärer som strålar av glädje och stolthet. Känslan det ger mig i själen är obeskrivbar. Det är en gåva att få leda startpass - en gåva full av livskvalité!

Pengar

Ja, vad ska man säga - pengar är ett kontroversiellt ämne. Men jag ska säga som det är - jag tycker om pengar och skulle gärna ha mer. Jag tycker om att njuta av livets goda och det kostar... Pengar är inte allt brukar man säga, och det håller jag med om - helt o fullt. Under dom år jag varit hemma med våra barn har det handlat om helt andra saker än att tjäna stora pengar. Men nu när barnen är i skolan på förmiddagarna och jag har börjat jobba lite så märks det i kassan, vilket känns kul. Det gör att vi kan unna oss lite extra och det känns superhärligt! Men jag skulle aldrig sälja mig och min övertygelse för pengar. Barnen går först och det kan inga pengar i världen få mig att ändra på. Men visst är det kul med pengar!!

Good Enough

Jag duger. Jag gör mitt bästa och det räcker. Alla kan inte tycka att jag är bra. Jag ska tro på mig själv.

Varför är det såååå svårt att känna dom här sakerna. Det är så gigantiskt mycket lättare att dra motsatta slutsatser. Jag kunde gjort det lite bättre. De flesta tycker inte jag räcker till. Jag försöker inte tillräckligt.

Det är en egenskap jag verkligen skulle vilja jobba med hos mig själv, att inte vara så elak mot mig själv.

Om det tillexempel är mycket folk på mitt jympapass så tänker jag, "oj undrar hur det kommer sig? Gäller och njuta den här gången för det måste vara en tillfällighet att alla kom idag." Är det lite folk på passet så tänker jag, "jag är inte bättre än så här. Dom andra ledarna är mycket bättre, det vet jag ju så dom går såklart hellre på deras pass än mitt." 

Det är ett ganska ocharmigt sätt att vara på. Jag skulle så gärna vilja ha större tro på mig själv och det jag gör. Jag vet att jag gör mitt bästa i de allra flesta fall. Om jag vet det varför kan jag inte känna det? Verkar som det fattas någon koppling mellan hjärta och hjärna. För att påminna mig själv har jag tatuerat mig med orden "Good Enough". Kan tyckas kaxigt men för mig står det för precis det motsatta - att jag glömmer mitt eget värde och behöver påminnas om det. Dessutom står texten i nacken vilket jag ser som en symbol för att orden även gäller dig som läser texten. Den är riktad åt oss alla!

Träning

Jag älskar att träna! Jag mår så vansinnigt bra av att jobba med kroppen. Endorfinerna sprutar och jag känner mig nästan hög. Underbar känsla! Det är en boost för självförtroendet när man känner sig stark, när man orkar liiite mer än förra gången. Träning is da shit - ville bara säga det ;-)

God Morgon

Jag har alltid varit sk morgonmänniska. Alltid blivit trött tidigt på kvällen men vaknat tidigt på morgonen.  Har lätt att få saker gjorda på morgonen och förmiddagen medan det mesta känns oöverstigligt på kvällen. Innan jag fick barn gick jag ofta en promenad på morgonen före jobbet. Sen barnen kom har tröttheten tagit över och sömnen har vunnit över promenaden. Saknar det ibland och funderar på att ta upp den vanan igen nu när barnen blivit äldre. Det är så ljuvligt att promenera i stillheten medan världen sakta vaknar. Luften känns klarare på morgonen och jag känner som en sorts förväntan över vad livet ska erbjuda. På morgonen känns det som möjligheterna är oändliga och det är upp till mig hur jag förvaltar den gåvan. Jag önskar jag kunde hålla kvar morgonkänslan hela dagen, men den försvinner när familjen och resten av världen vaknar. Den där alldeles speciella känslan lever bara i tystnaden och ensamheten. Så de dagar jag vaknar först och kan kliva upp för att njuta av morgonmagin är ljuvliga.

God morgon världen, här kommer jag.....

Vårkänslor

Solen skiner, snön smälter, glada barn som gärna är ute och leker. Underbara vårtecken! Jag längtar enormt efter våren och ser fram emot ljuset och värmen. Jag uppskattar verkligen årstiderna. Jag gillar sommarens sol och värme, fascineras över höstens sprakande färger, känner lugnet och tystnaden när snön ligger som ett glittrande täcke, njuter av sprittande vårkänslor när det nästan känns om att födas på nytt - varje år.  Det gör att livet känns. Härligt!

Hemmafru

Såg en debatt på tv häromkvällen gällande hemmafruar. Hemmafru-sidan skötte sig utmärkt och lyfte fram bra argument i frågan. Motståndarna sa att kvinnor som arbetar heltid mår bättre och är lyckligare?!?! Helt obegriplig generalisering. Hemmafruarna lyfte bland annat fram valfriheten. De ansåg att varje kvinna är kapabel att själv välja huruvida hon vill vara hemma medan barnen är små eller inte. Jag tycker det är helt otroligt att inte hemmafru yrket har högre status. Varför är det helt ok att arbeta på en förskola och ta hand om andras barn men inte att stanna hemma och ta hand om sina egna barn? Helt obegripligt. En karl i "motståndar-sidan" hävdade att hemmafruarna gör så att föräldrarollen blir ojämlik och att papporna får kliva tillbaka och bli sk söndagspappor. Hur är det möjligt? Att en mamma som är hemma om dagarna och tar hand om barnen och hemmet hindrar pappan att umgås med sina barn? På vilket sätt skulle två heltidsarbetande föräldrar frigöra mer pappa-barn-tid? I vår familj är det precis tvärtom. När pappa kommer hem från arbetet är allt hemarbete avklarat, alla läxor är gjorda och vi har ren familjetid tillsammans utan måsten. 

Jag och min man är helt övertygade om att jag har varit hemma med barnen i snart 12 år har bara varit bra, för alla, både barnen och oss vuxna. Det har skapat en harmoni i vår familj, barnen har fått en lugn, trygg och stabil uppväxt med massor av kärlek och bekräftelse. Vi vuxna har sluppit massor av vardagsstress och har därmed kunnat fokusera på barnen och vår relation till varandra. Jag kan inte förstå varför det endast räknas som jämlikhet om mannen diskar och kvinnan meckar bil. Varför kan inte var och en göra det som han eller hon är bäst på? En familj innebär massor av jobb, vem som gör vilket jobb spelar väl ändå ingen roll utan huvudsaken är att alla känner en rättvis fördelning av arbetet. Om min man har jobbat hela dagen på sitt arbete är det varken mer eller mindre värt än mitt arbete med hem och familj här hemma. Ingen av oss tycker det är någon skillnad.

Det som också irriterar mig är att man inte får välja att vara hemmafru utan att klassas som lat eller underlägsen sin man. Vi har ett kärleksfullt och jämlikt äktenskap där min man får mig att känna mig extremt värdefull för honom och våra barn. Att vara hemma och ta hand om hem och familj är mitt drömyrke, alla vill inte bli läkare, ekonomer, florister eller annat. Alla är olika och det borde samhället respektera. 

Förskolorna får varja år över 100 000:- per barn, vi hemmafruar får ingenting. Märkligt. Jag anser mig inte har rätt till hela summan, men några kronor tycker jag att vi förtjänar för det arbete vi gör. Jag är helt övertygad om att vi som stannar hemma och tar hand om våra barn gör en stor samhällsinsats. 

Jag är en stolt och glad hemmafru eller hemmamamma som jag föredrar att säga. Mina barn är trygga, glada, harmoniska och kloka individer. De delar med sig av sina innersta tankar och känslor, vi hjälps åt att lösa problem och funderingar vilket gör att vi har en djup och nära relation till varandra. Det är med enorm värme och stolthet jag ser på mina barn idag och vet att jag varit en stor del i att forma de människor dom är idag! 

Kalender

Vad vore jag utan min kalender? Antagligen väldigt ofta på fel plats vid rätt tid, eller varför inte på rätt plats på fel tid. Med flera liv än sitt eget att hålla reda på skulle jag aldrig klara mig utan en kalender i allmänhet men iCal i synnerhet. Jag har fått ett annat lugn i kroppen sen jag ordnade mitt liv i iCal med synkning mellan dator och telefon. Med en färg för olika kalendrar, min, barnens, mannens, jobbet... så blir allt väldigt strukturerat och ordnat. Helt i min smak! Om livet känns rörigt och stressigt, varför inte ta hjälp av det som finns?! Jag försöker ju ordna upp mitt liv, både emotionellt och annars och detta är verkligen ett steg i rätt riktning.

Champagne på Grand

Något som får mig att må riktigt bra är att njuta av lyx och kvalité. I helgen fick jag njuta av champagne på Grand hotel, fantastisk show på Berns, drinkar på Lydmar och övernattning på hotell. Det är en sådan total kontrast från mitt vardagsliv, som jag älskar, men att få kliva in i lyx-bubblan ett dygn är helt obetalbar upplevelse. Jag känner hur hela kroppen slappnar av, jag njuter med alla sinnen och det ger mig en total återhämtning.  

Ibland kan jag önska att jag var rik och kunna njuta av detta lite mer, men samtidigt - skulle jag känna samma njutning och avkoppling av lyxlivet då? Troligen inte. Efter ett sådant här dygn känner jag en enorm tacksamhet över mitt liv. Jag har ett underbart äktenskap med en man jag älskar gränslöst. Fantastiska barn som jag har ynnesten att få vara hemma med. Ett boende som jag trivs med och skänker mig harmoni och glädje. Ovanpå detta har jag dessutom möjlighet att någon gång då och då njuta av ett dygn i lyx och flärd. Jag har verkligen ett helt fantastiskt liv som innehåller massor att vara tacksam för!

Upp & ner

Jag kan fascineras över hur mitt humör och sinnesstämning kan svänga under en dag. Jag kan vara allt från nöjd, tillfreds och glad till att bara en stund senare känna mig ledsen och deppig. Det behöver inte hända något. Det kan till och med vara samma saker/tankar som framkallar dessa totalt olika känslor. Sådana dagar undrar jag hur min hjärna fungerar. Det som ena stunden känns som en bra lösning, ett spännande projekt eller som något att vara enormt tacksam för kan i nästa framstå som ett orosmoment som bara irriterar mig och gör mig ledsen. 

Tänk om jag kunde lära mig förmågan att hålla fast vi dom positiva känslorna och tankarna. Att stanna i tanken när det känns bra och inte grubbla vidare. Det är som om känslorna och tankarna åker bergodalbana inom mig och jag försöker hänga med. Ibland är livet en hissnande resa.

Kroppen

Ibland påminns jag om att kropp och själ hänger ihop. En pigg, glad, balanserad och harmonisk själ blir inte sjuk eller skadad. Det är min absoluta övertygelse. I mitt fall har jag gått en längre tid med obalans i livet. Jag har känt mig jagad, orolig, trött, och med min fenomenala förmåga att grubbla så.... ja, ni fattar.

Allt detta ledde till att jag för ett par veckor sedan fick ont i ryggen, vilket jag får ibland, men med några års mellanrum blir det riktigt illa. När jag frågade naprapaten varför det blev så och hur jag kan undvika att det händer igen får jag till svar - hur mår du annars? Är det mycket omkring dig, har det hänt något speciellt? Han tydliggjorde det jag egentligen redan visste, smärtan i ryggen var kroppens sätt att tvinga mig ta tag i min situation. Det kändes faktiskt ganska skönt att inte längre kunna skjuta upp det jobbiga, att tvingas se över mitt liv och faktiskt ta tag i det som behöver förändras. 

Naprapaten hade ett uttryck som passar så bra på mig: "Du har för mycket eld inom dig, du behöver tillsätta mer vatten." Jag är full av känslor som snurrar runt, runt och analyseras från alla tänkbara och otänkbara vinklar. Jag är väldigt mycket av allting, jag blir väldigt glad, otroligt ledsen, galet arg, hysteriskt orolig osv. Om jag ska orka leva med denna känslostorm inom mig måste jag hitta något som balanserar upp, tillföra mer vatten. Hur gör man det? Ingen aning, men att skriva är för mig ett första försök. Ett försök till ventil, till att skapa lite ordning på mitt inre kaos för att kanske på så vis få mer struktur på grubblerierna och därmed bli mer realistisk i mitt kännande och tänkande. 

Ryggen hann precis bli på bättringsvägen när jag blir förkyld. Jag är sällan sjuk, det var 2-3 år sedan sist, så jag är helt övertygad om att jag helt enkelt gått riktigt, riktigt för långt den här gången. Ryggen och förkylningen är tydliga tecken på att kroppen (läs själen) inte orkar mer. Jag måste dels göra fysiska förändringar i mitt liv och dels psykiska förändringar i hur jag hanterar situationer. Så nu, när jag ändå inte kan göra så mycket annat än ta det lugnt, ska jag sätta mig och på allvar ta tag i att vända mitt liv mot harmoni och balans. 

Kropp och själ hör hop, nu börjar vägen mot att få dom i harmoni....

Kärlek

Känner mig uppfylld av kärlek och saknad. Kärlek till mina barn som fyller mitt liv med glädje, oro, upptäckarlusta, värme, stolthet.... ja, listan kan göras hur lång som helst. Saknad, och kärlek, efter min lilla son som inte fick stanna hos oss. Över 11 år har gått sen jag höll dig i mina armar och ändå känns du ibland så nära...
Idag känner jag även saknad efter min älskade som varit bortrest. Också saknaden efter min vän som bor i annat land känns just nu stor. Vissa dagar är jag totalt uppfylld av känslor, stora, starka känslor. Det kan vara både skönt och jobbigt. Kärleken till mina barn är helt fantastisk men så stark att den ibland blir smärtsam, men skönt smärtsam på något vis. Sorgen efter mitt barn kväver mig nästan vissa dagar. Jag upplever det som att jag känner livet i mig när känslorna intar varje väsen av mitt inre. Och det är härligt - att känna livet inte bara leva det, även om det nästan tar andan ur mig ibland.