Förändring

De senare inläggen har handlat mycket om att säga nej, att tiden inte räcker till och om hur jag slits mellan olika roller. En anledning till att bloggen legat nere så länge är att jag inte mått bra. I somras blev det för mycket och kroppen sa ifrån. Jag stod på stan i Göteborg och plötsligt rann kraften ur mig, jag bokstavligt kände hur jag blev blek, benen blev till gelé och världen snurrade. Kallsvetten rann och paniken pockade på. Hur skulle jag ta mig från Göteborgs innerstad till hotellrummet?!?! Kan jag lyfta fötterna eller faller jag ihop om jag rör mig?
Jag lyckades ta mig till hotellrummet, minns knappt hur detta gick till, tog mediciner mot magkatarr och kröp ner i sängen.
Efter denna händelse var jag dålig i nästan 3 veckor med kraftlöshet som kom och gick, rejäl magkatarr och allmänt hängig och nere.
Detta tydliggjorde det jag redan visste, jag måste dra i bromsen. Jag pressar mig för hårt. Även om det mesta är roligt så är det dags att göra något!
Sommaren gick och mot slutet av sommaren var jag på en föreläsning som öppnade mina ögon på riktigt. Ibland får man höra exakt rätt saker vid exakt rätt tidpunkt i livet och det här var ett sånt tillfälle. Efter, eller snarare mitt under, föreläsningen visste jag vad jag behövde göra. Jag måste säga nej till några av mina uppdrag. Jag måste ta ansvar för mitt liv och min hälsa i första hand!
Så nu blåser förändringens vindar, jag har meddelat min uppsägning som styrelseordförande och kommer kliva av styrelseuppdraget under hösten. Skolrådet har numera en tom plats och vickariepassen på Friskis och Svettis är begränsade till max ett per vecka. Besluten var svåra att ta, särskilt avhoppet från styrelsen, men absolut nödvändiga. Bara av att beslutet är taget gör att trycket i bröstet har minskat något.
Resan mot att finna harmoni fortsätter.

Tillbaka!

Efter ett lååångt uppehåll är jag nu tillbaka. Med tanke på hur många tankar, känslor, frågor, upplevelser mm som jag har inom mig sen senast jag skrev bör inläggen komma betydligt tätare ett tag framöver.

Uppehållet har dock fått mig och inse att jag mår ganska bra av att skriva ner vad som snurrar i huvudet. Att sätta ord på sina känslor och tankar gör gott för själen även om det ibland kan kännas jobbigt att se allt svart på vitt. Grubblerierna minskar och tankarna blir lite klarare när det skrivs ner och eftersom detta är hela syftet med min blogg - att försöka skapa harmoni i kropp och själ, så är det hög tid att ta upp skrivandet igen!

Ordförråd

Är grymt imponerad av bloggare, författare och andra som kan uttrycka sig snyggt i ord. Önskar så jag hade samma förmåga att fånga läsaren med intressanta texter, roa läsaren med fyndiga formuleringar eller få läsaren att tänka i nya banor med tydliga liknelser och argument. 

Att ha förmånen och kunna skriva är något jag avundas! Men vem vet - övning kanske ger färdighet...

Då var jag där igen, nej nej nej

Ibland är det riktigt svårt att finna harmoni. Å ena sidan finns det massor man vill göra vilket resulterar i att ordet nej används alldeles för sällan. Å andra sidan känner man nästan hur kropp o själ sakta bryts ner av för tung börda, både mentalt och praktiskt. Att det ska vara så svårt med balans. Jag får nog ta mig en rejäl funderare på hur jag vill leva mitt liv och vad som ger mig mest glädje och energi. Sen är det helt enkelt dags att börja använda ordet nej mer frekvent. Det känns inte rimligt att gå från krämpa till krämpa på grund av överambition. Dags att ta tag i situationen - känns som jag sagt det förr :-S

Blödig?

Jag har alltid varit lättrörd, men med barnen och åldern börjar det nästan bli larvigt. Jag gråter åt allt, eller nästan allt. Det kan vara en tramsig såpa, en reklamfilm, en bild, en textrad... Jag kan sitta och "zappa" runt på tv, kommer in mitt i ett program och blir rörd direkt. Får väl se det som positivt att jag har nära till mina känslor, men ibland känns det lite patetiskt..

Oj vad tiden går

Minuter, timmar, dagar och veckor fullkomligt rusar fram. Vissa dagar är nästan varje sekund bokad. Ibland känns det tungt med många krav från olika håll, men för det mesta har jag väldigt roligt. Tröttheten kan slå till med full kraft emellanåt, men jag tycker nog ändå att det är värt det. Jag har en del uppdrag; ordföranderollen, jympaledaren, arbetskamraten, mamman, frun, väninnan och alla dessa uppdrag kräver sin tid. Detta gör att ibland räcker tiden inte till, men för det mesta får jag ihop det även om det är på sekunden. Varför utsätter jag mig för detta kan man undra? Svaret är enkelt - för att det är kul! Jag har riktigt roligt i alla mina roller och jag lär mig massor hela tiden. Det är enormt utvecklande för mig som person och det gör att jag inte känner mig redo att säga ifrån något uppdrag, inte än i alla fall. Jag väljer att känna mig privilegierad - att trivas så bra med livet att jag vill ha fler timmar per dygn. Det är inte alla förunnat. Lyckliga jag!

Släkten är...

.... värst? bäst? konstigast? Så här i påsktider går dagarna mycket åt till att umgås med släkt och vänner. Det är trevligt men kan också bli lite jobbigt. Jag är lite av en ensamvarg, har alltid varit. Att umgås i stora grupper eller att alltid ha sällskap är inte riktigt min grej. Det betyder inte att jag tycker illa om min släkt och mina vänner, det är bara sån jag är. Nu under påskhelgen när vi träffat våra släkter har jag fascinerats av hur otroligt olika vi är, både släkterna som helhet men även vi individer inom resp släkt. Att man kan bli så olika när föräldrar och uppväxt är detsamma... Att jag kan älska en man över allt annat medan hans bror retar mig galen. Intressant tycker jag. Och tänk att jag och min man kan passa så fantastiskt bra ihop på alla plan trots att vi kommer från två helt olika typer av familjer /släkter. När det gäller vår bakgrund finns det i stort sett inget som förenar oss, men ändå fungerar vi nästan magiskt bra tillsammans. Mycket fascinerande!