Oliver

Här följer en fantastisk dikt som jag fick sänd till mig av en fin vän. Mitt hjärta svämmar över. Fina älskade Oliver, mitt barn, min glädje, min stolthet, min sorg. Mamma älskar dig!

Mamma, min mamma
se vad jag kan
jag kan nu gå
och jag hoppar lite grand
för mina vingar de bär mig
... varthän jag än vill
Flyger dit där du är
och följer ditt liv
Fast du inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om dig
i universums stora sfär
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind
tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar
och fyller på vår brunn
vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får

ha mig intill dig
närhelst du än vill
ge mig all världens kramar,
vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden o ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta - det är min mamma!
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släckts i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar

Magkänslan

Magkänslan är fascinerade och väldigt pålitlig. Tyvärr är det inte alltid man man lyssnar på sin mage och det leder utan undantag till ånger. Tänkt att jag aldrig lär mig... Jag har ändå levt tillräckligt länge för att ha gjort detta misstag ett antal gånger och ändå gör jag det igen! Sorgligt att erkänna, men sant. Jag ska försöka lova mig själv att lite mer på min magkänsla, även om andra sinnen vill ta över ibland. Det vinner jag på i längden. Annars tror jag det är svårt att få harmoni i själen. Jag är nämligen övertygad om att en del av själen finns just i magen. 

Drömmar

Drömmar kan verkligen få mig att fundera. En del drömmar får mig att fundera om min mentala hälsa verkligen är ok. De kan vara riktigt sjuka och läskiga saker. Andra drömmar gör mig ledsen och fundersam kring hur jag uppfattas av andra och av mig själv. Jag kan behandla mig själv riktigt illa i drömmarna. Jag blir sviken och hånad av dom som älskar mig mest, varför? Jag antar att det är min rädsla som kanaliseras ut i drömmen, men ibland känns det så läskigt verkligt att tankarna jobbar vidare i vaket tillstånd. Tankar som undrar om det ändå inte finns ett uns av sanning i den där drömmen? Den intellektuella jag svarar givetvis nej - jag kommer aldrig glömma mina barn på stan! Den känslomässiga och grubblande jag svarar med viss tvekan - men det finns ju där inom mig om jag kan drömma det... 

Inget att slösa energi på tänker ni säkert och jag kan inte annat än hålla med. Men som vanligt är det inte så enkelt, har jag börjat grubbla så... Min utmaning får bli att låta den intellektuella delen ta större plats!

Förändring

De senare inläggen har handlat mycket om att säga nej, att tiden inte räcker till och om hur jag slits mellan olika roller. En anledning till att bloggen legat nere så länge är att jag inte mått bra. I somras blev det för mycket och kroppen sa ifrån. Jag stod på stan i Göteborg och plötsligt rann kraften ur mig, jag bokstavligt kände hur jag blev blek, benen blev till gelé och världen snurrade. Kallsvetten rann och paniken pockade på. Hur skulle jag ta mig från Göteborgs innerstad till hotellrummet?!?! Kan jag lyfta fötterna eller faller jag ihop om jag rör mig?
Jag lyckades ta mig till hotellrummet, minns knappt hur detta gick till, tog mediciner mot magkatarr och kröp ner i sängen.
Efter denna händelse var jag dålig i nästan 3 veckor med kraftlöshet som kom och gick, rejäl magkatarr och allmänt hängig och nere.
Detta tydliggjorde det jag redan visste, jag måste dra i bromsen. Jag pressar mig för hårt. Även om det mesta är roligt så är det dags att göra något!
Sommaren gick och mot slutet av sommaren var jag på en föreläsning som öppnade mina ögon på riktigt. Ibland får man höra exakt rätt saker vid exakt rätt tidpunkt i livet och det här var ett sånt tillfälle. Efter, eller snarare mitt under, föreläsningen visste jag vad jag behövde göra. Jag måste säga nej till några av mina uppdrag. Jag måste ta ansvar för mitt liv och min hälsa i första hand!
Så nu blåser förändringens vindar, jag har meddelat min uppsägning som styrelseordförande och kommer kliva av styrelseuppdraget under hösten. Skolrådet har numera en tom plats och vickariepassen på Friskis och Svettis är begränsade till max ett per vecka. Besluten var svåra att ta, särskilt avhoppet från styrelsen, men absolut nödvändiga. Bara av att beslutet är taget gör att trycket i bröstet har minskat något.
Resan mot att finna harmoni fortsätter.

Tillbaka!

Efter ett lååångt uppehåll är jag nu tillbaka. Med tanke på hur många tankar, känslor, frågor, upplevelser mm som jag har inom mig sen senast jag skrev bör inläggen komma betydligt tätare ett tag framöver.

Uppehållet har dock fått mig och inse att jag mår ganska bra av att skriva ner vad som snurrar i huvudet. Att sätta ord på sina känslor och tankar gör gott för själen även om det ibland kan kännas jobbigt att se allt svart på vitt. Grubblerierna minskar och tankarna blir lite klarare när det skrivs ner och eftersom detta är hela syftet med min blogg - att försöka skapa harmoni i kropp och själ, så är det hög tid att ta upp skrivandet igen!

Ordförråd

Är grymt imponerad av bloggare, författare och andra som kan uttrycka sig snyggt i ord. Önskar så jag hade samma förmåga att fånga läsaren med intressanta texter, roa läsaren med fyndiga formuleringar eller få läsaren att tänka i nya banor med tydliga liknelser och argument. 

Att ha förmånen och kunna skriva är något jag avundas! Men vem vet - övning kanske ger färdighet...

Då var jag där igen, nej nej nej

Ibland är det riktigt svårt att finna harmoni. Å ena sidan finns det massor man vill göra vilket resulterar i att ordet nej används alldeles för sällan. Å andra sidan känner man nästan hur kropp o själ sakta bryts ner av för tung börda, både mentalt och praktiskt. Att det ska vara så svårt med balans. Jag får nog ta mig en rejäl funderare på hur jag vill leva mitt liv och vad som ger mig mest glädje och energi. Sen är det helt enkelt dags att börja använda ordet nej mer frekvent. Det känns inte rimligt att gå från krämpa till krämpa på grund av överambition. Dags att ta tag i situationen - känns som jag sagt det förr :-S