Ledig dag

Höstlov och en ledig dag. Det var lite som en tidsresa att vara ledig en dag tillsammans med barnen. Vi startade lugnt, packade sedan med oss picnic och gick ut i skogen. Där strosade vi runt, myste, samtalade och fikade. Två små ekorrar som hoppade mellan träden var en riktig höjdpunkt som vi njöt mycket av att få uppleva. Vi stod där, helt stilla med solens ljus strilande ner mellan träden, tysta och lyckliga medan vi njöt av ekorrarnas lek.
Det var underbart att få uppleva några timmar av det som jag saknar så oerhört mycket, min tid som hemmamamma. Lyckan över att mina barn, 9 och 13 år, uppskattar en enkel dag tillsammans. Att de kan njuta och vara närvarande i stunden är en underbar gåva jag hoppas de bär med sig alltid.

Vi fick med oss en kasse ris, kottar, mossa, ormbunkar och, till barnens stora glädje, hjärtformade blad från skogen. Av detta skapade vi sedan tillsammans en krans till vår saknade bror och son. En krans skapad i full närvaro med massor av kärlek. Sådana stunder svämmar mamma-hjärtat nästan över.

Stora beslut

Denna vecka har präglats av, för oss, stora beslut. Beslut som kan kännas oväntade eller svåra att förstå för omgivningen, men som för oss steg i rätt riktning. Viktiga beslut utifrån hur vårt liv ser ut i dag och vad vi behöver, både som enskilda personer och som familj. Besluten gäller jobb och engagemang på fritiden. Detta för att göra fritiden mer flexibel och därmed kunna anpassa oss till familjens behov så mycket som möjligt. Det är också för att gå vidare, utvecklas, inspireras och hitta nya infallsvinklar.
Det känns bra. Det känns rätt. Och framförallt känns det spännande och nytt.

Morgontanke

Efter en tuff dag igår vaknar jag idag både glad och tacksam. Tacksam för allt det fina i mitt liv. Glad över att jag får vakna till en ny dag och känna glädje över att få vara med. Att se fram emot den nya dagen och livet. Att få krama o mysa med min morgontrötta familj fyller själen med kärlek och kraft. 

God morgon alla fina. Önskar er en mjuk och lycklig dag. 

Paus

Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Svåra frågor. Extra svåra är dom att svara på om livet inte erbjuder tid att tänka efter och känna. När livet är inbokat och planerat redan när du vaknar, dessutom med roliga och i många fall självvalda saker, är det inte alltid vi tänker efter. Då kanske vi behöver trycka på pausknappen och andas. Ibland kan det räcka med en kortare stund, men ibland behöver vi en längre paus. Ett andningshål som öppnar upp för möjligheten att tänka och känna. Mår jag bra - egentligen? Lägger jag min tid på det som betyder mest? Kan jag välja bort roliga saker till förmån för sådant som är viktigare för mitt välbefinnande? Är det detta jag vill eller behövs en förändring?
Det är inte alltid lätt att hänga med i livet. Jag förändras, förutsättningarna förändras och att anpassa sitt liv till dessa förändringar är inte alltid lätt. Men när kropp och själ signalerar är det dags att lyssna. Det är dags att trycka in pausknappen för att hinna andas och känna. Det är inte bara bra för harmonin och välbefinnandet. Det kan öppna nya dörrar och vara enormt utvecklande.

Jämnvikt

Hemmablinda är vi nog alla ibland. Jag har även insett att jag är, eller har varit, hemmablind gällande mig själv och mitt liv. Jag är för nära mig själv vilket skymmer sikten. Men så händer något eller någon i omgivningen säger "det där" som väcker en tanke. En tanke som leder vidare till en insikt och sakta faller bitarna på plats.
Under de senaste åren anser jag mig ha minskat ner på åtaganden och aktiviteter. Jag upplever det som att jag rensat rejält och bör därmed skapat tomrum. Men vad jag helt missat är att tomrummen fyllts i samma takt som de skapats. Jag har ersatt en aktivitet eller ett åtagande med något annat.
Jag upplever det som svårt att hinna känna vad jag vill utan saker "bara blir". Plötsligt står jag där och har sagt ja till för mycket. Roliga och spännande saker, men för mycket. Det är väldigt lätt att jämföra sig med andra. Om de klarar att jobba, träna, hålla middagar, engagera sig i fotbollslaget, åka på utflykter, baka, städa, pyssla, laga kreativa måltider mm så borde ju jag. Det vi lätt glömmer, i alla fall jag, är att alla är vi olika. Vi mår bra av olika saker och dessutom tror jag inte de som lever så mår så bra. Det är nog inte bara jag som är hemmablind när det gäller mig själv och mitt välmående.
För mig har den här insikten klargjort mycket. Den har väckt tankar som jag aldrig trodde jag skulle tänka men samtidigt känner jag att en dörr öppnats. En dörr till mer harmoni och frid. En öppning till ett mjukare liv. Nu ska jag smälta dessa insikter och se vart de nya tankarna leder mig. Spännande och lite läskigt men väldigt befriande.

Ont

Jag har så otroligt svårt att ta när kroppen sviker! Jag känner mig besviken, arg och ledsen när kroppen säger ifrån och gör ont. Det händer dessvärre ibland och det är i huvudsak ryggen som säger ifrån. En problematik jag dragits med sedan tonåren. Nu som vuxen har jag lärt mig se vad som utlöser smärtan och i den bästa av världar skulle därmed problemet vara löst, men så är det naturligtvis inte. Det är svårt att leva klokt. Det är väldigt lätt att följa invanda mönster, bra som dåliga. Det invanda känns tryggt även om det inte alltid är bra.
Jag har en tendens att leva i ett för högt tempo och när energiåtgången blir för stor kommer värken. Det är inte så att jag går omkring och känner mig stressad, det handlar om en mer subtil känsla. En känsla av att aldrig riktigt "komma ner" utan att konstant befinna sig högt uppe i energinivå. Det är många små och roliga saker som gör att tiden snabbt fylls med aktivitet, både fysiskt och psykiskt. Detta lilla konstanta påslag gör att kroppen till slut säger ifrån. Livet levs helt enkelt för intensivt.
Om jag nu vet allt detta, och dessutom avskyr när kroppen sviker, varför slår jag då inte i bromsen? Ja, det frågar jag mig ofta...

Min dröm

Min stora dröm har alltid varit att få bli mamma. Jag fantiserade ofta när jag var liten om vem jag skulle gifta mig med och hur många barn jag skulle få. Jag drömde om att få bära och föda mina barn och längtan var så stark att jag inte riktigt vågade tro att den skulle bli sann. För mig har det varit min livsdröm och att den skulle förverkligas kändes overkligt.
Men så händer det! Efter lång längtan - stickan visar att jag väntar vårt första barn och lyckan är obeskrivlig. Kärleken till våra barn går inte att beskriva i ord, det är större än något annat. Likaså blev sorgen, när vårt första barn dör, obeskrivlig. Oliver är mitt livs glädje och sorg, vårt första barn, så efterlängtad och så älskad...
Varje gång jag ser Linn o Rasmus svämmar tacksamheten över. Mina barn. Mina älskade barn.

Jag har det sagolika turen att gifta mig med mitt livs stora kärlek som dessutom förstår och stöttar mig i min önskan om att få vara hemma-mamma på heltid. Att ha fått vara hemma med barnen under deras uppväxt har varit fantastiskt. Min dröm slog in, större och starkare än jag kunnat ana. Åren som hemma-mamma är de lyckligaste i mitt liv och ibland värker hjärtat lite av sorg att det är över.
Min livsdröm är uppnådd. När jag passerar bebis-avdelningen eller gravida mammor hugger det till lite i  hjärtat. Den delen av mitt liv är över. Allt jag längtat efter under hela min uppväxt har redan varit.
Min familj finns självklart kvar och barnen berikar mitt liv varje dag, men småbarns-tiden är förbi och den kommer aldrig tillbaka. Jag saknar tiden hemma med mina små. Vissa dagar väldigt, väldigt mycket. Men jag minns också med stor tacksamhet.

Jag har massor att glädjas över nu med. Livet bjuder på massor att vara tacksam över och jag njuter så mycket jag kan. Så nu får jag hitta en ny dröm för resten av livet. Det finns en hel värld där ute!

Svårigheter

Att vara förälder är underbart, härligt, berikande, glädjefyllt och fruktansvärt svårt. Ibland till och med ångestladdat. Gör jag rätt? Vad behöver mina barn av mig för att må bra? Hur förbereder jag dem på bästa sätt för livet? Hur mycket ska jag stötta och hjälpa? Hur mycket ska jag låta dem hantera själva?
Jag vill så väl men ibland undrar jag om det blir fel ändå. Kärleken till mina barn är större än allt och det är inte alltid lätt att ha ett klart sinne när känslorna är stora och starka. Om inte annat hoppas jag mina barn känner sig älskade, respekterade och trygga. Att de kommer till mig när livet är svårt så att jag får en chans att stötta och hjälpa. Att vi har ett öppet klimat där vi samtalar med varandra om både enkla och svåra ämnen. I föräldraskapet kan jag inte annat än göra mitt bästa och hoppas det blir mer rätt än fel. Inte lätt men jag försöker, precis som många andra föräldrar så jag är inte ensam.

Bloggvärlden

Jag började blogga för ett par år sedan. Hade sedan ett längre uppehåll och tog upp det igen för några månader sedan. Oj vad glad jag är att jag gjorde det. Bloggvärlden är fantastisk! Full av värme, respekt, kärlek, omtanke och glädje. Fina människor som delar med sig av tankar, upplevelser, bilder och känslor. Som tar sig tid att kommentera, peppa och uppmundra varandra.
Att jämföra det med andra sociala medier såsom Twitter, Instagram eller Facebook är en omöjlighet. De är på en helt annan nivå, särskillt det sistnämnda. Bloggvärlden är renare, ljusare och mer harmonisk. Ärligare. Här skriver vi även om det svarta, svåra och hopplösa. Vi får stöd och pepp både vid positiva och tunga inlägg. Vi skriver från hjärtat utan värdering. Det blir ärligt, naket och alldeles underbart att få ta del av. Så Tack alla fina för att ni delar med er. Tack för att ni läser och lämnar vackra spår. Ni är fantastiska!

Böckernas värld

Jag älskar att läsa. Att försvinna in i en annan värld. Om den världen dessutom är full av värme, kärlek och glädje så är läsningen en riktig njutning. Boken ovan och alla jag läst av Karin Brunk Holmqvist är helt underbara. Jag längtar mellan gångerna som jag får kliva in i den fantastiska värld som hon beskriver. Människorna är starka karaktärer fulla av värme och det är en ren fröjd att få vara med i deras liv, även om det är en begränsad tid. 

Jag älskar böcker som får mig att vilja bli en bättre människa. Som inspirerar mig till att se världen med nya ögon. Att få sjunka in i läsningens magiska bubbla. Det är harmoni, total frid och glädje!